Article Image
Sason Inleaning tull det Sskriltbga Slutpadstående, som Hr Adv, Fiskalen Fredholm framlemnat uti Tryckfrihetsmålet emellan honom och mig, angående Riksens Ständers fyrdeldelning, ståndsintressen, missbruk, fördomar och gamla harnesk med mera, har man granskat några delar af mitt svaromål i saken. Såvida Domarens dcecisioner skola hvila på sunda och enkla rättsbegrepp, men icke på sofisterier, tror jag mig dock hafva mindre att frukta af dessa öppna vederläggningsförsök, än att hoppas af Kärandens så väl tysta som uttryckliga medgifvanden. Bland de senare förekommer i synnerhet vigtigt hvad Aktor ej tilltrott sig bestrida, nemligen att den åtalade skriftens syftning icke röjer någon afsigt att smäda. Den medgifna frånvaron af all dylik afsigt kan möjligtvis synas likgiltig för den, som brukar grunda sina omdömen blott på egna eller andras dunkla tycken, men icke för dem, hvilka söka bestämda grunder för sin öfvertygelse. Dessa besinna att, för ett samvetsgrannt afgörande, huruvida ett åtaladt yttrande kan inför lagen anses såsom smädelse, måste man känna hvad lagarne mena med detta slags brott; och det blifver då icke utan vigt att erinra sig, det afsigten att kränka någons ära (animus injuriandi), som alltid ansetts vara en väsendtlighet i detsamma, alldeles saknas i den åtalande petitionen. Lika maktpåliggande synes mig den af Aktor äfven obestridda omständigheten, att Författaren till petitionen hemtat sina anmärkningar mot Rikets Ständer från sjelfva representationens organisation, och icke från dess medlemmars personlighet. Detta förhållande, som Aktor för öfrigt icke förbisett, har han uttryckligen förklarat sig ej vilja motsäga, i förmenande att det vore likgiltigt för saken, — Inför en ur lagliga skäl utgående pröfning behöfdes knapt mer än detta enda medgifvande för att bestämma hela åtalets utgång; ty hvilken upplyst domare vill med sitt domslut instämma i sådana satser, som de, hvarpå Aktor idenna punkt grundat sitt förmenande? Hvem ville medgifva honom, att en representations former ej äro, i juridisk mening, ting? Att de antaga en egenskap af personlighet, derföre att de i hans besynnerliga tanka, få tillvarelse då den lefvande handlingen tillkommer ? Att Riksens Ständer äfven med åsidosättande af allt begrepp om personlighet — kunna injurierås ? Och, hvad som låter ännu mera förvånande — att till och med nationalrepreseatation in abstracto, skild från alla bestämmelser af tid, rum och personer m. m., kan vara objekt för detta brott? — Den som kan framställa dylika satser, kan äfven påstå att allting är smädligt. Lagskipningen i landet skulle dock stå på en märkvärdig punkt, om de kunde inverka på dess beslut. Vår åklagaremakt synes hysa ganska egna begrepp, då hon ej vill besinna, att om allt, som far tillvarelse då en lefvande handling tillkommer, skall hafva personlighet, så blifver nästan allt, hvad menniskan gör raed sina händer, personer, — hvilken föreställning icke många lära dela.

7 november 1833, sida 6

Thumbnail