Sason Inleaning tull det Sskriltbga Slutpad-
stående, som Hr Adv, Fiskalen Fredholm fram-
lemnat uti Tryckfrihetsmålet emellan honom
och mig, angående Riksens Ständers fyrdel-
delning, ståndsintressen, missbruk, fördomar
och gamla harnesk med mera, har man gran-
skat några delar af mitt svaromål i saken.
Såvida Domarens dcecisioner skola hvila på
sunda och enkla rättsbegrepp, men icke på
sofisterier, tror jag mig dock hafva mindre att
frukta af dessa öppna vederläggningsförsök, än
att hoppas af Kärandens så väl tysta som ut-
tryckliga medgifvanden.
Bland de senare förekommer i synnerhet
vigtigt hvad Aktor ej tilltrott sig bestrida, nem-
ligen att den åtalade skriftens syftning icke
röjer någon afsigt att smäda. Den medgifna
frånvaron af all dylik afsigt kan möjligtvis
synas likgiltig för den, som brukar grunda
sina omdömen blott på egna eller andras dunk-
la tycken, men icke för dem, hvilka söka be-
stämda grunder för sin öfvertygelse. Dessa
besinna att, för ett samvetsgrannt afgörande,
huruvida ett åtaladt yttrande kan inför lagen
anses såsom smädelse, måste man känna hvad
lagarne mena med detta slags brott; och det
blifver då icke utan vigt att erinra sig, det
afsigten att kränka någons ära (animus inju-
riandi), som alltid ansetts vara en väsendtlig-
het i detsamma, alldeles saknas i den åtalan-
de petitionen.
Lika maktpåliggande synes mig den af Ak-
tor äfven obestridda omständigheten, att För-
fattaren till petitionen hemtat sina anmärk-
ningar mot Rikets Ständer från sjelfva re-
presentationens organisation, och icke från
dess medlemmars personlighet. Detta förhål-
lande, som Aktor för öfrigt icke förbisett, har
han uttryckligen förklarat sig ej vilja motsä-
ga, i förmenande att det vore likgiltigt för
saken, — Inför en ur lagliga skäl utgående
pröfning behöfdes knapt mer än detta enda
medgifvande för att bestämma hela åtalets ut-
gång; ty hvilken upplyst domare vill med sitt
domslut instämma i sådana satser, som de,
hvarpå Aktor idenna punkt grundat sitt för-
menande? Hvem ville medgifva honom, att
en representations former ej äro, i juridisk
mening, ting? Att de antaga en egenskap af
personlighet, derföre att de i hans besynner-
liga tanka, få tillvarelse då den lefvande
handlingen tillkommer ? Att Riksens Stän-
der äfven med åsidosättande af allt begrepp
om personlighet — kunna injurierås ? Och,
hvad som låter ännu mera förvånande — att
till och med nationalrepreseatation in abstrac-
to, skild från alla bestämmelser af tid, rum
och personer m. m., kan vara objekt för det-
ta brott? — Den som kan framställa dylika
satser, kan äfven påstå att allting är smäd-
ligt. Lagskipningen i landet skulle dock stå
på en märkvärdig punkt, om de kunde inver-
ka på dess beslut.
Vår åklagaremakt synes hysa ganska egna
begrepp, då hon ej vill besinna, att om allt,
som far tillvarelse då en lefvande handling
tillkommer, skall hafva personlighet, så blif-
ver nästan allt, hvad menniskan gör raed sina
händer, personer, — hvilken föreställning ic-
ke många lära dela.