I UT UUHLOfUCEv 9 CEC OJ WII WICLMIY AAvV: 9 MLM MER oMMN kymra mig om att undersöka, huruvida den i båda fallen lika otillåtna smädelsen här vore egentligen riktad mot Institutionen ellev emot den kollektiva personligheten. Något förlustande språng eller skutt i konklusionen torde således icke här rimligen kunna tillvitas mig af min åtminstone icke alltför gravitetiska vederpart. Endast af undseende för denna hans sinnesart, vill jag icke uppehålla mig vid hvad som i försvarsskriften, näst härefter, blifvit ordadt, om klädespersedlarne och om operationerna samt något nedanför om Legenderne, ehuru dessa uttryck, använda om Rikets Ständer, dock icke sakna sin märkvärdighet; och af samma skäl ämnar jag lika litet ingå i någon vidare förklaring öfver mitt sätt att bedömma yttrycket: att tiden växt Ständerna öfver hufvudet, eller upptaga Svarandens kommentarier deröfver. Från allt detta vore för öfrigt den slutföljd lätteligen dragen, att Svaranden (för hvilken det i lagen stadgade pehkuniära ansvaret är en obetydlighet) anande dess ofelbara tillämpning, åtminstone velat genom några tillagda gäckerier, uttaga, som man säger, valuta för sina penningar. Ehuru obehagligt det i längden måste förefalla, att upptaga Nämndens och Domstolens tid med försvar emot origtiga citationer af mina uttryck, finner jag mig dock dertill å nyo nödsakad, genom Svarandens påstående, att jag lagt Artikel-Författaren det yttrandet i munnen, att Riksens Ständer absolut ej kunna påräkna aktning och förtroende, Jag tror ej, att i denna del af Anmärknings-Memorialet, ordet absolut skall stå att igenfinna. De alldeles motsvariga orden aldrig mer, stä dock tydligen att läsa uti artikeln; men dessa har Svaranden funnit för godt att uti sin mildrande analys utesluta, för att låta dem ersättas af orden, så vidt dem han tillfogat framför den i sjelfva artikeln ingalunda obestämda eller vwilkorliga perioden, om den all social anda motarbetande fyrdelningen. Så väl genom Anmärknings-Memorialet, som genom hvad jag nu haft äran anföra, tror jag mig mer än tillräckligt hafva ådagalagt, att åtalet hvarken isin början varit grundadt på ett misstaget begrepp, eller i sin fortsättning på förvrängningar och ett så kalladt löst slutmakeri. Det har tvärtom både isin början och i sin fortsättning varit grundadt på Lagens tydliga ord uti 3 S. 6 mom. TryckfrihetsFörordningen. Svaranden tillspörjer mig sluteligen, hvarföre en annan Skrift, hvarutur han anfört några ställen, icke äfvenledes blifvit åtalad, och jag kan naturligtvis icke annorluuda svara, än att orsaken dertill är mig fullkomligen obekant, Det torde dock vara mig tillåtit, att dervid anmärka, dels att om en uraktlåtenhet härvid skulle verkeligen hafva varit begången, hvilket jag dock icke tror skulle sådant likväl ingalunda kunna lända. Svaranden till ursäkt för ett lagstridigt införande — dels ock, att jag vid den noggrannaste granskniug och sammanhållning af de båda uppsatserne, icke annorlunda kan finna, än