I UT UUHLOfUCEv 9 CEC OJ WII WICLMIY AAvV: 9 MLM MER oMMN
kymra mig om att undersöka, huruvida den
i båda fallen lika otillåtna smädelsen här vo-
re egentligen riktad mot Institutionen ellev e-
mot den kollektiva personligheten. Något för-
lustande språng eller skutt i konklusionen tor-
de således icke här rimligen kunna tillvitas
mig af min åtminstone icke alltför graviteti-
ska vederpart.
Endast af undseende för denna hans sinnes-
art, vill jag icke uppehålla mig vid hvad
som i försvarsskriften, näst härefter, blifvit
ordadt, om klädespersedlarne och om opera-
tionerna samt något nedanför om Legender-
ne, ehuru dessa uttryck, använda om Rikets
Ständer, dock icke sakna sin märkvärdighet;
och af samma skäl ämnar jag lika litet ingå
i någon vidare förklaring öfver mitt sätt att
bedömma yttrycket: att tiden växt Ständer-
na öfver hufvudet, eller upptaga Svarandens
kommentarier deröfver. Från allt detta vo-
re för öfrigt den slutföljd lätteligen dragen,
att Svaranden (för hvilken det i lagen stad-
gade pehkuniära ansvaret är en obetydlighet)
anande dess ofelbara tillämpning, åtminstone
velat genom några tillagda gäckerier, uttaga,
som man säger, valuta för sina penningar.
Ehuru obehagligt det i längden måste före-
falla, att upptaga Nämndens och Domstolens
tid med försvar emot origtiga citationer af
mina uttryck, finner jag mig dock dertill
å nyo nödsakad, genom Svarandens påståen-
de, att jag lagt Artikel-Författaren det ytt-
randet i munnen, att Riksens Ständer absolut
ej kunna påräkna aktning och förtroende, Jag
tror ej, att i denna del af Anmärknings-Me-
morialet, ordet absolut skall stå att igenfinna.
De alldeles motsvariga orden aldrig mer,
stä dock tydligen att läsa uti artikeln; men
dessa har Svaranden funnit för godt att uti
sin mildrande analys utesluta, för att låta
dem ersättas af orden, så vidt dem han till-
fogat framför den i sjelfva artikeln ingalun-
da obestämda eller vwilkorliga perioden, om
den all social anda motarbetande fyrdel-
ningen.
Så väl genom Anmärknings-Memorialet, som
genom hvad jag nu haft äran anföra, tror
jag mig mer än tillräckligt hafva ådagalagt,
att åtalet hvarken isin början varit grundadt
på ett misstaget begrepp, eller i sin fortsätt-
ning på förvrängningar och ett så kalladt löst
slutmakeri. Det har tvärtom både isin bör-
jan och i sin fortsättning varit grundadt på
Lagens tydliga ord uti 3 S. 6 mom. Tryck-
frihets- Förordningen.
Svaranden tillspörjer mig sluteligen, hvar-
före en annan Skrift, hvarutur han anfört
några ställen, icke äfvenledes blifvit åtalad,
och jag kan naturligtvis icke annorluuda
svara, än att orsaken dertill är mig fullkom-
ligen obekant, Det torde dock vara mig til-
låtit, att dervid anmärka, dels att om en ur-
aktlåtenhet härvid skulle verkeligen hafva
varit begången, hvilket jag dock icke tror
skulle sådant likväl ingalunda kunna lända.
Svaranden till ursäkt för ett lagstridigt införan-
de — dels ock, att jag vid den noggrannaste
granskniug och sammanhållning af de båda
uppsatserne, icke annorlunda kan finna, än