IV SUR M OD 2 NV OO nal, och tio gånger besvaras den; men numera är det icke en ensam röst. Till höger och venster, på afstånd och nära bredvid höras ur vassen skrik, snarlika hundars skällande, hvilka mångdubbla sig och blifva starkare, ju närmare de komma kanolen. Träsket är liksom rörligt; vidunder, betäckta med breda fjäll, visa sig på alla sidor, dyka ned, eller simma med den grönaktiga ryggen höjd öfver vattnet. Fem minuter derefter sträcka sig tjugu förfärliga gap upp ur valtnet, på elt par stegs afstånd från slupen. Förhänget till tältet öpnas häftigt. Hvad är det jag hör? ropade Houtwyn, som slupens stadnande och bullret hade väckt ur sin sömn, — Tyst! Herre, der nere i träsket lockar kaymanen på sina ungar; stackars kayman! han har, liksom Fadlalah, förlorat sina små! — Vill du ro, din usling? skrek Houtwyn, utom sig af vrede. — Tyst, Herre! kaymanen känner fiskaren Fadlalah, och Fadlalah känner icke mera någon herre. Månen har bragt kaymanen till tystnad; men Fadlalah förstår nog att få honom till att tala. Ursinnig af ilska, ville plantageägaren rusä ut ur tältet; men Negern utsträckte sin band och slungade honom tillbaka, med samma lättehet, som om det varit ett barn. Hvad! din usling, vågar du bära hand på din herre!j Min bössa, Quaco! gif mig bössan; du är fri, goda Quaco, om du nu genast ger mig bössan. Quaco ville göra en rörelse, men hans blick mötte Fadlalahs, han lemnade darrande sin bänk, och gömde sig under tältet. Houtwyn sökte efter bössan, men fruktlöst; den låg en halfmil derifrån på vikens botten. Fadlalah betraktade honom under en djup tystnad. Då insåg Houtwyn, att han var förlorad och att hans stund slagit; ban kastade en förfärad blick på Negern, som nu föreföll honom betydligt större än vanligt; iskalla rysnipgar gingo öfver hans kropp, och då Negerns blickar verkade på honom likt ormens, som tjusar, drog han sig maschinmässigt tillbaka och lutade sig ned i ett hörn af tältet med vidöppen mun och uppspä:rade ögon. Köanske tänkte han i detta ögonblick på sin förflutna lefnad, men det skedde utan att anbefalla Gud sin själ. Kaymanerne uppgåfvo hemske tjutningar och gnisslade med käftarne, — Tyst, mina kaymaner! mina herre är ännu icke färdig . . .. stackars herre! Fadlalah stod några minuter orörlig ; slutligen sträckte han handen in i tältet, drog utan serdeles möda fram plantageägaren, som var mera död än lefvande, tog honom på armen, liksom en mor sitt späda barn, och smekte honom; Ni har alltid varit en god herre; det är icke Ni som beröfvat Fadialah sina små; åh! nej, det är inte Ni! Fadlalah var fordom god; nu är han vansinnig! Fadlalah elak! hal Han utbröt i ett vildi skratt och släppte plantlageägaren i vattnet, Man kunde icke redigt urskilja något. En färfärlis strid nunnsgad rundtoaomkrino härPdec