IV SUR M OD 2 NV OO
nal, och tio gånger besvaras den; men nume-
ra är det icke en ensam röst. Till höger och
venster, på afstånd och nära bredvid höras ur
vassen skrik, snarlika hundars skällande, hvil-
ka mångdubbla sig och blifva starkare, ju
närmare de komma kanolen. Träsket är lik-
som rörligt; vidunder, betäckta med breda
fjäll, visa sig på alla sidor, dyka ned, eller
simma med den grönaktiga ryggen höjd öfver
vattnet. Fem minuter derefter sträcka sig
tjugu förfärliga gap upp ur valtnet, på elt
par stegs afstånd från slupen. Förhänget till
tältet öpnas häftigt.
Hvad är det jag hör? ropade Hout-
wyn, som slupens stadnande och bullret
hade väckt ur sin sömn, — Tyst! Herre,
der nere i träsket lockar kaymanen på sina
ungar; stackars kayman! han har, liksom Fad-
lalah, förlorat sina små! — Vill du ro, din
usling? skrek Houtwyn, utom sig af vrede.
— Tyst, Herre! kaymanen känner fiskaren
Fadlalah, och Fadlalah känner icke mera nå-
gon herre. Månen har bragt kaymanen till
tystnad; men Fadlalah förstår nog att få honom
till att tala.
Ursinnig af ilska, ville plantageägaren rusä
ut ur tältet; men Negern utsträckte sin band
och slungade honom tillbaka, med samma lätte-
het, som om det varit ett barn.
Hvad! din usling, vågar du bära hand på
din herre!j Min bössa, Quaco! gif mig bössan;
du är fri, goda Quaco, om du nu genast ger
mig bössan. Quaco ville göra en rörelse,
men hans blick mötte Fadlalahs, han lemna-
de darrande sin bänk, och gömde sig under
tältet.
Houtwyn sökte efter bössan, men fruktlöst;
den låg en halfmil derifrån på vikens botten.
Fadlalah betraktade honom under en djup
tystnad. Då insåg Houtwyn, att han var för-
lorad och att hans stund slagit; ban kastade
en förfärad blick på Negern, som nu föreföll
honom betydligt större än vanligt; iskalla rys-
nipgar gingo öfver hans kropp, och då Ne-
gerns blickar verkade på honom likt ormens,
som tjusar, drog han sig maschinmässigt till-
baka och lutade sig ned i ett hörn af tältet
med vidöppen mun och uppspä:rade ögon.
Köanske tänkte han i detta ögonblick på sin
förflutna lefnad, men det skedde utan att an-
befalla Gud sin själ.
Kaymanerne uppgåfvo hemske tjutningar och
gnisslade med käftarne, — Tyst, mina kay-
maner! mina herre är ännu icke färdig . . ..
stackars herre!
Fadlalah stod några minuter orörlig ; slutligen
sträckte han handen in i tältet, drog utan ser-
deles möda fram plantageägaren, som var me-
ra död än lefvande, tog honom på armen, lik-
som en mor sitt späda barn, och smekte ho-
nom;
Ni har alltid varit en god herre; det är ic-
ke Ni som beröfvat Fadialah sina små; åh!
nej, det är inte Ni! Fadlalah var fordom god;
nu är han vansinnig! Fadlalah elak! hal
Han utbröt i ett vildi skratt och släppte plan-
tlageägaren i vattnet,
Man kunde icke redigt urskilja något. En
färfärlis strid nunnsgad rundtoaomkrino härPdec