PLANILILAGTLASAÄARNRLN Ii PARAMARIDV,
af Theodore Lacord ir .
Emot slutet af år 1772, några månader fö-
re Öfverste Fourgeouds expeditiow mot de upp
roriske Negrerne i Surinam, inlopp ett han-.
delsfartyg från Amste: dam i Paramaribos hamn,
och från detsamma landsteg en fattig yngling,
vid vamn Jansen Houtwyn, i afsigt att söka
sin lycka och med föresats att vinna den. Vid
denna tid var det icke så svårt att göra lycka
i kolonierna som nu, och hvarje rask yngling
som hade mod att resa till öarne, eller hvil-
ken en förståndig slägt skickade dit, för att
bota för sina ungdomsförvillelser, måste vara
alldeles utan både hufvud och industri, om
han icke, förr eller sednare, kom i belägen-
het att spela roln af någon onkel i komedi-
erna. Nu förtiden är förbållandet likväl helt
annat.
Den som vid landstigningen förlorat Jansen
Houtwyn ur sigte, och få:!t återse honom först
10if år derefter, skulle icke uti den rike egen-
domsherren vid Comewine, ägaren af femton-
hundra slafvar, ledamoten i kolonialrådet, den
der förkrossade den högmodigaste med åsynen
af sina ståtliga spann och lysande ekipager;
skulle icke, säger jaz, i deune stolte parveny
ha igenkänt den ödmjuke ynglingen, som vid
sin ankomst skattade sig lycklig att erhålla
en onderuppsyningsmans post vid den egendom,
hvaraf han sedermera blef ägare. J tvenne
års tid förrättade han denna besvärliga tjenst;
höll uppsigt öfver negrerne på plantager allt
ifrån solens uppgång ända till natten inbröt,
dervid utsatt för vinterns störtregn eller den
varma årstidens brännande sol, ett rof för
landets sjukdomar eiler förtärd af mygg, och
fick dessutom dålig föda. Men hans nit och
skicklighet gjorde honom bemärkt; han blef
uppsyninzsmöan, derefter bokhållare sedermera
föreståndare för hela plantagen med 10,000
floriners lön, och slutligen vid husbondens död
ägare af alltsammans, jemte hvad vi: ofvanföre
sett.
På detta sätt hade Jansen Houtwyo alltjemt
tilltagit i rikdom och anseende. Men på sam-
ma gång blef som han sjelf skulie ha uttryckt
sig, hans räkning der uppe allt större, och den
engel, som i himlen förer de dödliges bok,
hade hvarje dag af dessa tolf år att anteckna
jemret af någon piskad, stympad eller marte-
rad slaf, eller andra öfvermodiga och grym-
ma handlingar. Debet i denna räkning var
förfärligt svart och långt; men den motsatta
sidan nästen oskrifven.
Men här på jorden dömde man helt annor-
luoda om plantageegarens lefnad. De hvite
afundades hans rikedomar och ansågo för
eu heder att blifva bjudne till hans bord.
Hans röst gällde mycket ioom rådet; en nick-
ning af hans hufvud var icke utan vigt.
Hvem skulle väl icke ha velat bivista Jan-
sen Houtwyns kalaser? De räckte länge och
voro lysande; gästerne drucko Capska, Fran-
ska, Grekiska och Canariska viner ur dryc-
keskärl af kristall och guld; unga slafvinnor,
utvalda bland de vackraste och vällustigaste,
tull hälften höljde i genomskinliga tyger, sväf-
vade kring de med rätter från både gamla