RO MR ve MYR VR
som af förskräckelse. Det var första gången
Houtwyn, hvars blotta namn annars kom Neg-
rerna att däårra, sett en slaf, som vågade trot-
sa honom, Han hade stigit upp och gick med
stora steg fram och tillbaka under galleriet;
läpparne voro hårdt sammanbitna af vrede,
och de skälfvande fingrarne sönderbröto mun-
stycket af pipan, hvilken blifvit krossad mot
golfvet. Han hade i sanning fritt spel. Vid
denna tid straffade lagen hvarje slaf, som vå-
-:gade lyfta sin hand mot en hvit, med förlust
af en lem, och Fadlalah skulle, om han blif-
wit öfeerlemnad i rättvisans händer, kunnat
skåtta sig lycklig att få lösa sitt lif med för-
lusten af en arm eller ett ben, allt efter hans
Herres väl; men Houtwyn ville helt annat.
oroas. 4H PPP Pe2pps st PP 0
Negrens familj såldes; han sjelf försattes i ett
tillstånd, hvarföre man ännu icke uppfunnit
någon benämning: en lefvande kropp, som lem-
nat bödlarnes händer, efter att hafva lidit och
erfarir allt utom nådestöten.
Den olycklige uthärdade ännu; en förfärlig
strid hade uppstått mellan honom och hans
herre, om hvilken först skulle tröttna, - den
ene att straffa, den andre att trotsa straffen.
Hans krafter dukade slutligen under för en
bestraffning, lånad från afgranden och hvartill
Surinam mer an en gång varit vittne. Blö-
dande, Öfverhöljd med sår och hisklig
att åse, smiddes han fast vid socker-
ugnen, utan annan föda än vatten och rå
bananas, en föda, med hvilken den starkaste
menniska icke skulle kunna uppehålla sitt lif
öfver en månad, Der utsatt för ugnens för-
tärande betta, som dag och natt bröt sitt röd-
aktiga sken mot hans afmagrade lemmar, vri-
dande sig af och an, utan att kunna undan-
draga någon del af sin kropp den långsamma
men förfärliga plågan, kände Fadlalah sitt
mod vara nära alt brista; men vansinnet kom
honom till bjelp; tankekraften öfvergaf hans
uttömda hjerna, eller sväfvade i en stilla få-
nighet, kastande endast ett ovisst sken likt den
slocknande lampan. Hans slut syntes oundvik-
ligt och nära förestående.
Regnotiden inföll detta år senare än annårs
Skörden var riklig, och plantageägaren hann
sluta den utan att förlora något. ! Hans Neg-
rer hade väl icke fått hvila hvarken dag el-
ler natt, och några hade väl dött af för stark
ansträngning; men han hade fått tvåhundra
fat mera än vanligt, och, alla förluster inbe-
räknade, likväl vunnit ofantligt. Han afreste
i all sin ståt och gaf, i ett ögonblick af mensk
lighet, befallning att försätta Negern i frihet.
Ett år förgick, ett år af glans och glädje
för plantageägaren; men skulle året der-
efter finna honom utom kreisen af de lef-
vande. Måttet var rågadt. Balthasars hand
var färdig. Hans slaf hade blifvit lossad
ur sina bojor. Den dåraktige! bvarföre ha-
de han icke låtit honom borttyna? Ett lif
mer elier mindre hade icke vägt mycket i
vågskålen. Fri och bättre född, hade Fadla-
lah småningom återhämtat sina krafter; hans
muskler svälde åvyo på de athletiska lemmar-
ne; endast förståndets spänstighet tycktes för
alltid ha lemnat hans erofva och starka huf-