RO MR ve MYR VR som af förskräckelse. Det var första gången Houtwyn, hvars blotta namn annars kom Negrerna att däårra, sett en slaf, som vågade trotsa honom, Han hade stigit upp och gick med stora steg fram och tillbaka under galleriet; läpparne voro hårdt sammanbitna af vrede, och de skälfvande fingrarne sönderbröto munstycket af pipan, hvilken blifvit krossad mot golfvet. Han hade i sanning fritt spel. Vid denna tid straffade lagen hvarje slaf, som vå-:gade lyfta sin hand mot en hvit, med förlust af en lem, och Fadlalah skulle, om han blifwit öfeerlemnad i rättvisans händer, kunnat skåtta sig lycklig att få lösa sitt lif med förlusten af en arm eller ett ben, allt efter hans Herres väl; men Houtwyn ville helt annat. oroas. 4H PPP Pe2pps st PP 0 Negrens familj såldes; han sjelf försattes i ett tillstånd, hvarföre man ännu icke uppfunnit någon benämning: en lefvande kropp, som lemnat bödlarnes händer, efter att hafva lidit och erfarir allt utom nådestöten. Den olycklige uthärdade ännu; en förfärlig strid hade uppstått mellan honom och hans herre, om hvilken först skulle tröttna, den ene att straffa, den andre att trotsa straffen. Hans krafter dukade slutligen under för en bestraffning, lånad från afgranden och hvartill Surinam mer an en gång varit vittne. Blödande, Öfverhöljd med sår och hisklig att åse, smiddes han fast vid sockerugnen, utan annan föda än vatten och rå bananas, en föda, med hvilken den starkaste menniska icke skulle kunna uppehålla sitt lif öfver en månad, Der utsatt för ugnens förtärande betta, som dag och natt bröt sitt rödaktiga sken mot hans afmagrade lemmar, vridande sig af och an, utan att kunna undandraga någon del af sin kropp den långsamma men förfärliga plågan, kände Fadlalah sitt mod vara nära alt brista; men vansinnet kom honom till bjelp; tankekraften öfvergaf hans uttömda hjerna, eller sväfvade i en stilla fånighet, kastande endast ett ovisst sken likt den slocknande lampan. Hans slut syntes oundvikligt och nära förestående. Regnotiden inföll detta år senare än annårs Skörden var riklig, och plantageägaren hann sluta den utan att förlora något. ! Hans Negrer hade väl icke fått hvila hvarken dag eller natt, och några hade väl dött af för stark ansträngning; men han hade fått tvåhundra fat mera än vanligt, och, alla förluster inberäknade, likväl vunnit ofantligt. Han afreste i all sin ståt och gaf, i ett ögonblick af mensk lighet, befallning att försätta Negern i frihet. Ett år förgick, ett år af glans och glädje för plantageägaren; men skulle året derefter finna honom utom kreisen af de lefvande. Måttet var rågadt. Balthasars hand var färdig. Hans slaf hade blifvit lossad ur sina bojor. Den dåraktige! bvarföre hade han icke låtit honom borttyna? Ett lif mer elier mindre hade icke vägt mycket i vågskålen. Fri och bättre född, hade Fadlalah småningom återhämtat sina krafter; hans muskler svälde åvyo på de athletiska lemmarne; endast förståndets spänstighet tycktes för alltid ha lemnat hans erofva och starka huf