ren, af Cortez, utan hvilkas uppoffrande tillsifvenhet för hans sak Ferdinand måhända alIrig återsett sitt fadernesland, och, hvad som ir gansba säkert, aldrig såsom Konung kunnat a: färda sjelfva den befallning, genom hvilken nan trampade under fötterne hvad hvarje ädelt inne känner mest bindande och heligt: ta cksamheten. Under dessa mörka förebud till en tyrelse i Filip II:s fotspår, höll Ferdinand d. 4 Maj 1814 sitt högtidliga intåg i Madrid. En nedlåterhet och yttre vänlighet mot massan, den Spanioren icke varit van att se hos ina Konaungar, tjusade den råa hopen, och var väl beräknad att tillvinna honom det stöd, han behöfde i den strid han tillsvurit Loyelas ben not tidens bättre genius. I den proklamåtion från Valencia, hvari Ferdinand förklarade Core2 konstilution ogiltig, lofvade han att införa en annan, som skulle trygga den personliga riheten och ägande rätten, under lagbestämda vilkor tillåta tryckfiihet, lemna bekattningsrätten åt Cortez, och inrymma dem en tillbörlig andel i lagstiftningen. — Jag vär Eder det, trogne och tillgifne Spanioer — yttrade han — jag svär det vid de nånga lidanden J genomgått , edra ädla förwoppningar skola icke blifva gäckade. Jag afskyr despotismen. Upplysningen och civitsationen hos Europas folk göra den i vår id omöjlig. Sex dagar hade ännu icke förfluit sedan dessa löften, förrän Madrids fängeler på Ferdinands vink fylldes. med Spaniens idlaste män. Schasotter, landsförvisning, egenlomskonfiskation, tydde i fasansfull successio.. ör det förvånade Europa meningen af Ferdinands försäkringar. Ingenting af allt hvad han iofvat hölls. Jesuiterorden återställdes och insattes i alla de rättigheter och besittningar den ägt 17673; dess stiftare Loyola, som mer in tvenne sekler legat i grafven, utnämndes till seneralfältmarskalk öfver Spaniens armeer. Munkväldet firade åter sin seger — en föraktlig kamarilla af munkar, biktfäder och kammartjenare; med bödelsyxan till sin disposition, skickade mordengela ut att förbärja Spanien. Ve den som af dessa uslingar och deras Herre nisstnktes för tvifvel på den absoluta konunsamakteos degmer! Calrvo de Rosas, Saragossas hjeltemodige försvarare, fick i 5 timmar på sträckbänken erfara hvad det betydde att neka till en konspiration, då -Ferdivand, och ans munkar trodde derpå. Porlier, Lacy och Vidal föllo på schavotten; de hade försökt att återställa lagarnes välde, och uppmanat Konungen att hålla de löften han gifvit nationen. inom loppet af några år hade Ferdinand drifvit 6009 Spaniorer i landsflykt, och ett lika antal försmäktade i hans fängelser, eller hade ulikvit förklarade förlustige sina medborgerliga rättigheter. Att hafva tillhört regentskapet eler Cortez, emottagit ett embete under Josef, eller till och med att blott synas misstänkt i nunkarnes ögon, var nog att draga förderf öfver hvarje Spaånior. Förgäfves sökte tvenne semåler efter hvarandra beveka Ferdinands jerta: mildhet var ett:ord, till betydelsen främsände för Spaniens absoluta monark. Det är allmänt bekant och behöfver ej uppepas , huru Konusagen vid revolutionen 1820 vesvor Gartez konstitution, och huru han med vrämmanda heainnetter tfrenne År daraftar till