betraktat de af smärta förvridna dragen. Jag
känner Er visst, herr kamrat?
Den sårade såg upp och svarade: Ja visst.
herr Kapten. Ni var en gång vaktmästare i
min sqvadron, och det är nu tre år sedan vi
sist sågo hvarandra. Jag skickade Er då till
högqvarteret, för att eskortera en fången munk.
Jag var då endast Löjtnant.
Var lugn, herr Major , förmanade fältskä-
ren, nu måste jag taga till sågen,
Bah! Såga man på, bäst Ni vill. Jag
svär, att afskedet från mitt ben icke smärtar
mig hälften så myeket som afskedet från fa-
nan. Skär Ni dusgtigt på, jag vill ej märka
det; berätta nu, Wolfbart, huru har det gått
Er, sedan wi skildes?
Jag förde Abboten till högqvarteret, Dbe-
rättade Kaptenen, och Generalen dömde ho-
nom till stora böter. Jag sökte den förut af-
slagna officersbefattningen, emedan jag nu ha-
de pengar nog.
Hvarifrån fick Ni dem?
Jag hade i trängseln tagit korset från den
rasande kåpmannen; då kunde jag, som e
underlydande, icke erbjuda Er att dela by-
tet; men nu äro vi kamrater, och jag har
redligen, för Er räkning förvarat hälften af
stenarna, som äro värda trettiotusen Riksdaler.
Jag vill icke beröfva Er dem, Kapten.
Om Ni icke tager emot dem, så är jag den
olyckligaste menniska. Ser Ni, jag har all-
tid varit en ärlig karl och aldrig gjort orätt.
icke ens för tolf skillingars värde. Men då
anfäktades jag af den onde, så attjag lösryck-
te korset, som jag händelsevis kom att vid-
röra, och derefter ville jag icke återlemna det;
emedan jag tänkte, att det döda kapitalet dock
icke kunde gagna Abboten, då det likväl kun-.
de göra min lycka. Men om Ni icke vill de-
la med mig, så kallar Ni mig, genom Er vä-
gran, en ärelös tjuf.
Sakta, gamle Wolfhart. Ni har handlat
rätt, och till bekräftelse på mina ord, tager
jag en af stenarne till minne af Er. Ärv Ni
ou nöjd ?
Wolfhart ville uttrycka sin glädje, men
Majoren sjönk qvidande tillbaka på sängen,
och de ryckande nerverna skälfde efter den
smärtsamma amputationen. Fältskären vinka-
de åt Kaptenen att gå, och fulländade med
säker hånd sitt blodiga arbete.