betraktat de af smärta förvridna dragen. Jag känner Er visst, herr kamrat? Den sårade såg upp och svarade: Ja visst. herr Kapten. Ni var en gång vaktmästare i min sqvadron, och det är nu tre år sedan vi sist sågo hvarandra. Jag skickade Er då till högqvarteret, för att eskortera en fången munk. Jag var då endast Löjtnant. Var lugn, herr Major , förmanade fältskären, nu måste jag taga till sågen, Bah! Såga man på, bäst Ni vill. Jag svär, att afskedet från mitt ben icke smärtar mig hälften så myeket som afskedet från fanan. Skär Ni dusgtigt på, jag vill ej märka det; berätta nu, Wolfbart, huru har det gått Er, sedan wi skildes? Jag förde Abboten till högqvarteret, Dberättade Kaptenen, och Generalen dömde honom till stora böter. Jag sökte den förut afslagna officersbefattningen, emedan jag nu hade pengar nog. Hvarifrån fick Ni dem? Jag hade i trängseln tagit korset från den rasande kåpmannen; då kunde jag, som e underlydande, icke erbjuda Er att dela bytet; men nu äro vi kamrater, och jag har redligen, för Er räkning förvarat hälften af stenarna, som äro värda trettiotusen Riksdaler. Jag vill icke beröfva Er dem, Kapten. Om Ni icke tager emot dem, så är jag den olyckligaste menniska. Ser Ni, jag har alltid varit en ärlig karl och aldrig gjort orätt. icke ens för tolf skillingars värde. Men då anfäktades jag af den onde, så attjag lösryckte korset, som jag händelsevis kom att vidröra, och derefter ville jag icke återlemna det; emedan jag tänkte, att det döda kapitalet dock icke kunde gagna Abboten, då det likväl kun-. de göra min lycka. Men om Ni icke vill dela med mig, så kallar Ni mig, genom Er vägran, en ärelös tjuf. Sakta, gamle Wolfhart. Ni har handlat rätt, och till bekräftelse på mina ord, tager jag en af stenarne till minne af Er. Ärv Ni ou nöjd ? Wolfhart ville uttrycka sin glädje, men Majoren sjönk qvidande tillbaka på sängen, och de ryckande nerverna skälfde efter den smärtsamma amputationen. Fältskären vinkade åt Kaptenen att gå, och fulländade med säker hånd sitt blodiga arbete.