ee es ee 2 Fn
gräfva upp vinfaten ur sanden.
Officern skrattade, och ryttaren frågade:
Är det min törst, som herr Löjtnanten skrat-
tar åt?
Nej, min vän. Jag kunde ej annat än
skratta åt, att han är en så förhärdad syndare,
alt han icke en gång känner den der bygg-
ningen. Den hvita snäckan med de två bhor-
nen är ett vällefnadens Yymnighetshorn, ett
kloster, Vi skola husera i kåpbärarnes Toka-
jer och Meneszer, så att det står herrliga till.
Ja, bara vi komma nog tidigt, herr Löjt-
nant. Vi dragoner anlända merendels först då
till ett ställe, när de fördömde hästjägarne och
husarerna, våra kära kamrater, redan gjort
slut på alltihop.
Denna gång kan du vara lugn, Wolfhart;
här ha inga Fransoser varit, och vi ha för-
handen.?
De kommo fram till klostret och bultade
på porten i den höga ringmuren, som omslöt
hela byggningen; men ingen svarade. Office-
ren red sjelf omkring, men upptäckte icke
någon annan port, än en tillriglad trädgårds-
port af jern; äfven i fönsterna syntes ingen
menniska, och Waolfhart skrufvade i vredes-
mod på sina yfviga mustacher.
Dåliga utsigter för både menniskor och
djur, brummade han; vi få visst retirera
med lång räsa.
Åh! vi skola icke gå härifrån, det lofvar
jag honom, ropade Officern, ty mina or-
dres befalla mig skaffa qvarter åt två batal-
joner voltigörer. Låt han spränga porten.
Två väl anbragta karbinskott kastade por-
ten från de rostiga hakarne, och truppen red
obehindradt in på den stora gräsbeväxta, af
lummiga kastanjer beskuggade gården.
Sitt af! kommenderade Löjtnanten; hä-
starne ansas, två man vid porten!
Befallningen åtlyddes genast; vakten gick,
med sporrklingande steg och med karbinen i
armen, lugnt upp och ned, och medan de öf-
riga sörjde för sina hästar, vände officern sig
med vaktmästaren till den tysta boningens in-
gång.
Här ser ut, som hade pesten raserat! ro-
pade han missnöjd, sedan han en lång stund
svärgt den väldiga messingshammaren och icke
fått något annat svar än det dofva ekot i
hvalfvet innanför: skaffa hit tolf man med
öfver- och undergevär.
Också här gjorde ett skott samma verkan
som en petärd, och de inträdde i den vidlyf-
tiga med tegelstenar belagda gången.
En man stadnar vid denna dörr och släp-
per ingen igenom, befallde anföraren och
marscherade vidare,
Då trädde en mager munk långsamt fram
ur en gång, och helsade ödmjukt på de an-
kommande.
Äv han ensam här i det fördömda nästet?
frågade Löjtnanten bistert,
Nej, Ers Nåd), svarade munken; hela
konventet är församladt hos hans högvördiga
Nåde.
e
Mif ankra visan om Ingar 2