Orgamsatlion. att nan Uppenbariigena nNandlalt
utan ändamål att smöäda, då han blott fram-
ställt bristerna i former, som, icke utgörande
annat än en mekanik, eJ kunna såsom blotta
ting vara föremål för hvad lagarne kalla smä-
delse: och stutliger, alt hans klagan öfver Riks-
dagarnes tryckande följder för landet, icke på
mirsta sätt härledt desse ur representanternes
afsigter, utan utur den splittring och de främman-
de iutriger, som kunna hindra de mest välmen-
ta bemödanden, och på hvilkas verklighet
Historien tyvärr ger alltför ojäfaktiga be-
viss — Den som behagar öfverväga detta,
och erinvar sig tyckfrihetslagens bekanta för-
utsättning i dess 3:dje 5, att den rämd, som
äger pröfva en åtalad skrift, bör mera fästa
sin uppmir ksamhet på ämnets och tankens, än
på uttryckets lagstridighet, samt mera på skrif-
lens syftning, än på fiamslällningssättet — må-
ste högligen undra, att något åtal mot denna
anonyma artikel blifvit påtänkt, ännu mera, att
det blifvit börjadt. Slan måste förundra sig att se
den offentliga åklagare-makten hörja en rätts-
strid med tomma hårklyfverier och med konst-
lade slutledningar af lösryckta ord, som, isole-
rade ech ställda i andra asscociationer, natur-
ligtvis få en annan betydelse, än de hafva i
sitt rätta sammanhang.
Aktor har börjat sin argumentation med det
pistående, att petitions-författaren visat sidvörd-
nad mot våra Riksstånd, då han brukat uttryc-
ket: hvad som hos oss kallas Riksens Ständer.
Denna vidunderliga anmärkniog synes vara en
passande inledning till en sådan aktion som
denva. Om man vill förbjuda oss att omtala,
det våra representanter kallas Rihsens Stän-
der, måste man sjelf anse denna benämning
såsem ett oqväde; hvilket synes vara orimligt. Med
lika mycken befogenhet, som Aktor här visat,
kunde jag hemställa, om han icke sjelf borde
straffas med böter, derföre att han i memoria-
let glömt att kalla Riksens ständer Höglofliga, —
hvilket af ett så subtilt och nogräknadt aktorat
som detta ej bort förbises.
Då man säger, att en välbeställd Aktor
Publicus bör i sitt kall vara passions-
fri och hvarken visa hat eller kärlek;
lärer man dock böra undantaga kärlek för san-
ningen, som ej torde vara ur vägen. Aktor
skulle, med denna, icke hafva föregifvit, att en
författare påstått, det våra Riksdagar represen-
tera förflutna tiders missbruk, hårdnade vill-
farelser och oädla fördomar, då samma förfat-
tare biott yttrat, att de, betraktade i sina följ-
der, synas representera dylika förvillelser.
Han skulle då ej heller påstått, att personer,
om hvilka det säges, att de korporations-
vis synas representera skråintressen, fördo-
mar och missbruk, derföre sjelfve äro an-
gifne såsom fördomsfulla och omoraliska;
ty detta är ett språng i konklusionen, som väl
kan förlusta, men icke uppbygga åskådaren.
Dylika logiska skutt anstå icke den offentliga
åklagaremaktens gravitet.
Af Bsamma hbaltiär Aktors slutledning, att
en korporation, som synes representera hårdnaä-
de villtarelser, måste nödvändigt sjelf bestå af
idel förhärdade och förstockade medlemmar, —
hvilket alldeles icke är nödvändigt, då motsat-