rätt: om Sepoko fått ana de hådas kärlek, ej
dersf ölvertygas gerom de omiskövrneligaste
bevis: om hon af sin själs adelmod gjort hvad
hon ru gör så godt som af tvång och khotel-
ser, och om bon siutligen störtat sig 1 vågen,
icke följd af sin älskliogs förebråclserv och satn-
vetsqval, ntan af hans ökade beundran, till
kvilken hennes hjerta haft lika mycken rät!
som. bennes snille. Sådan Phaon un är teek-
nad blir kan deremot den ömkblivaste och obe-
:ydbhgaste af alla komedi-älskare, och Sappho
sjof synes förvestad genom sitt val.
Bå man ahäknar devna dissonans har e-
mellertid stycket en märksördig harmonisk
hejbet, naltursanning I de fa händelsernas sam-
mnanfogning, och ett språk, så litet öfverlastadt
ned blomster och fraser, fom man någonsin
-an begära af en modern Tysk tragedi. Den
skulie ha varit värd att stöllas vid sidan a
flera antikens mönster, om icke Phaens per-
sonliga ringhet veddroge den till rangen af det
borgerliga skådespelet, en genre som actiken
ej kände och ej ville känna.
S:ycket gafs väl, karhävda bättre än någon
ragedi på vår scen, emedan ingen roll öfver-
ste3 de spelandes krafter. Fru Torslow var
sjelfskrifven till Sappho, och återgaf denna var-
ma karakter med natar och liflighet; hon skall
i vår tanka blifva ännu mer förträfflig deri,
om kon tager rollen med hela det lugn och
värdighet i hållningen, som den erfordrar, mer:
än de flesta andra, hvari bon uppträdt; just
derföre, att den så mycket närivar sig till an-
tiken, I hvars karakter detta lugn är ett huf-
vuddrag. För en skådespelerska af Fru Torss-
iows utmärkta talang, och i allmänhet sanna
appfattning af sina roller, behöfves det blott
att fästa bennes uppmärksamhet. på denna sak-
nade fullkomlighet, för att se henne tillegna
sig äfven den. Hennes spel har lika litet be-
hof af egentliga tealergester och teaterdekla-
mation, som hennes drägt af guldbroderierna.
Sappho är skönast i sin enkelhet.
ilr Almlöf zom Phaon hade, i fall han kun-
sivas hafva något fel, det, att vara för god:
för sin roll. Hans manliga figur konstraste-
rade oupphörligt mot den verkligt pojkaktiga
voll han kade att utföra, men af hvilken han
föröfrigt gjorde allt hvad hans individualitet
möjligtvis tillät. — Mamsell Charlotte Fic-
ser var en liten täck, mild och känslig Me-
uta, som lemnoade nästan intet öfrigt att ön-
ska. Slafven Rbamnes är en alltför obetydlig
person, att det utgör något beröm för Hr F.
Kinmansson, om vi saga, att han spelade den
väl. .
tiStycket var för öfrigt uppsatt med omsorg,
och det illa trinfmtåget erbjöd den, för
många åskådare säkert nya synen af elt par
j hästar på teatern. — Efteråt gafs den gamla
somedien: man gör så godt man kan, nen
icke som man vill, dev Ir itiörtsberg åter
syntes med nästan samma liflighet, samma af.
åldern oförminskade korniska kraft, som för
trettio år sedan.
- Representationen gafs ull förmon för Evua
; Forsslow, hvilken dervid, såsom man kunde
vänts, hade att fägna sig af ett fulli hus och
jafå åskadarenas allmänna bifall. HH. M. Drott-
I
j
LJ ee
få
vingen och D KR. EH. Kron-Priosen och
Fy Ena fo oo EA rs
a