rätt: om Sepoko fått ana de hådas kärlek, ej dersf ölvertygas gerom de omiskövrneligaste bevis: om hon af sin själs adelmod gjort hvad hon ru gör så godt som af tvång och khotelser, och om bon siutligen störtat sig 1 vågen, icke följd af sin älskliogs förebråclserv och satnvetsqval, ntan af hans ökade beundran, till kvilken hennes hjerta haft lika mycken rät! som. bennes snille. Sådan Phaon un är teeknad blir kan deremot den ömkblivaste och obe:ydbhgaste af alla komedi-älskare, och Sappho sjof synes förvestad genom sitt val. Bå man ahäknar devna dissonans har emellertid stycket en märksördig harmonisk hejbet, naltursanning I de fa händelsernas sammnanfogning, och ett språk, så litet öfverlastadt ned blomster och fraser, fom man någonsin -an begära af en modern Tysk tragedi. Den skulie ha varit värd att stöllas vid sidan a flera antikens mönster, om icke Phaens personliga ringhet veddroge den till rangen af det borgerliga skådespelet, en genre som actiken ej kände och ej ville känna. S:ycket gafs väl, karhävda bättre än någon ragedi på vår scen, emedan ingen roll öfverste3 de spelandes krafter. Fru Torslow var sjelfskrifven till Sappho, och återgaf denna varma karakter med natar och liflighet; hon skall i vår tanka blifva ännu mer förträfflig deri, om kon tager rollen med hela det lugn och värdighet i hållningen, som den erfordrar, mer: än de flesta andra, hvari bon uppträdt; just derföre, att den så mycket närivar sig till antiken, I hvars karakter detta lugn är ett hufvuddrag. För en skådespelerska af Fru Torssiows utmärkta talang, och i allmänhet sanna appfattning af sina roller, behöfves det blott att fästa bennes uppmärksamhet. på denna saknade fullkomlighet, för att se henne tillegna sig äfven den. Hennes spel har lika litet behof af egentliga tealergester och teaterdeklamation, som hennes drägt af guldbroderierna. Sappho är skönast i sin enkelhet. ilr Almlöf zom Phaon hade, i fall han kunsivas hafva något fel, det, att vara för god: för sin roll. Hans manliga figur konstrasterade oupphörligt mot den verkligt pojkaktiga voll han kade att utföra, men af hvilken han föröfrigt gjorde allt hvad hans individualitet möjligtvis tillät. — Mamsell Charlotte Ficser var en liten täck, mild och känslig Meuta, som lemnoade nästan intet öfrigt att önska. Slafven Rbamnes är en alltför obetydlig person, att det utgör något beröm för Hr F. Kinmansson, om vi saga, att han spelade den väl. . tiStycket var för öfrigt uppsatt med omsorg, och det illa trinfmtåget erbjöd den, för många åskådare säkert nya synen af elt par j hästar på teatern. — Efteråt gafs den gamla somedien: man gör så godt man kan, nen icke som man vill, dev Ir itiörtsberg åter syntes med nästan samma liflighet, samma af. åldern oförminskade korniska kraft, som för trettio år sedan. Representationen gafs ull förmon för Evua ; Forsslow, hvilken dervid, såsom man kunde vänts, hade att fägna sig af ett fulli hus och jafå åskadarenas allmänna bifall. HH. M. DrottI j LJ ee få vingen och D KR. EH. Kron-Priosen och Fy Ena fo oo EA rs a