derbar lycka. Obehindradt kom jag genom Vestibu-
len in i Markisens palats, der betjenterna tillbringa
sitt lättjefulla Nif. Jag bekymrade mig hvarken om
deras kortspel eller om deras Morra) och kom in i
det rum, hyarest kammartjenaren och kapellanen be-
funno sig ensamme. De uppeböllo mig, jag påstod
trotsigt, att jag vore befalld dit och af Markisen
blifvit tillsagd, att jag af honom allena skulle erhål-
Ja mina instruktioner. Båda sågo först på hvaran-
dra och sedan på mig. Ni är ju en bravo, min
vän? frågade mig kapellanen. — Det hoppas jag,
var mitt undvikande svar, att mån skall hälla mig
för en braf karl, som har hederskänsla nog att punkt-
ligt uträtta bvarje uppdrag.? — Kapellanen tänkte
efter ett ögonblick, derefter sade han till kammar-
tienaren: det är möjligt att Hr Moarkisen har några
uppdrag att gifva — ban lät för några dagar sedav
undfalla sig något dylikt. Då måste Negro Moh-
ren veta derom, svarade kammartjenaren, men han
är inte hemma; ja! vid den helige Pantaleon, ropa-
de jag, ty detta helgon angår oss icke, och hyarfö-
re skulle jag icke då en gång svärja falskt vid bans
namn. En neger var det, som stämde mig hit. —
Nå så kom då min vänr.
Jag följde genom några präktiga rum in i Marki:
sens kabinett. — Vid Guds blod, det var nästan synd-
penningar, som jag här skulle förtjena, ty denna gam-
la giktsjuka man skulle tvinsoten och följderna af
hans ungdomssynder i alla fall snart ha expedierat;
men en ärlig bravo känner emcedlertid sin pligt. Är
ni den beställda, ropade han emot mig utan att sti-
va upp från sin granna ländstol, der han satt i all
maklighet. — Ja, Signor Markis. — Godt! lemna
033 cnsamma Geronimo. Jag har affärer med den
mannen. Kammartjenarn gick. Jag stod midt emot
honom med handen under kappan, knuten om dolk-
feslet. — Ni träffar väl säkert, frågade han något
rädd och med nästan darrande röst. Befaller Ni,
Monsignor, svarade jag nästan tvetydigt, alt jag
här genast aflägger ett prof på min skicklighet —
Nej, nej, ropade tan och blef dödsblek, låtom os
för öfrigt tala med hbyarann som ett par förnuftiga
män, som veta hvad de vilja hvarandra. Huru myc-
ket får ni för en förrättning? Två hundra zechiner,
Monsignor, hälften på förhand och den andra hälf-
ten efter gerningen, men den som känner 0as, han be-
talar fullt ut, ty så mycket större är då vår ifver.
— Det är godt. Jag skall genast betala Er de två:
bundra. Här, min vän.
Och bvem gäller det ?
Den gamla Fursten di San Severo; ban har svurit
min död.
Jag vet det. i
WVet Ni det, bandit? — Besynnerligt! folk af Er!
yrke äro då alla allyctande, Men vet ni äfven an-
Jedningen.
Nej.
Nå så hör — jag berättar det gerna, ty det be-
visar, att jag befinner mig cmellan två eldar, och
således på sitt sätt tvungen till pödvärn. Ni torde:
ha bört, att jag var förlofvad med Furstens sköna
dotler, Prinsessan Fiormona. Denna unga dam har
usturligtvis sina kapriser, ty bon är ett fruntimmer,
men till det besynnerligaste infall som jag ännu
hört talas om, kan det räknas att icke vilja gifta sig.
Man botar henne med klostret — ingenting hjelper,
Slutligen låter hon genom den skälmen Abbate Gre-
gorio böfligt bedja mig att frivilligt draga mig till-
baka, emedan man i annan händelse skulle sätta mig
nr stånd, att draga mig hvarken fram eller tillbaka.
Sådana skäl äro öfvertygande, vill jag tro, min vän.
— Derföre samtyckte jag och skref en uppsägelse af
frieriet. Diamino! hvad får jag böra? Den gam-
1a Fursten, ursinnig som ett vildsvin, svär hämd öf-
ver mig — och huru hämnas en Romare? Det vå
Ni bäst. Han skickar banditer mot sin fiende, och
derföre har jag på lång tid icke gått ut. I milt
hus är jag säker, vill jag tro. Men nu förstår Ni
väl, att han måste dö:
Jag skall sörja derför, Signor.
Men kan jag lita derpå? .
Det är så godt som om jag svurit på hostian,
ech derföre skall jag genast ge ett bevis, att jag cf-
ter min skyldighet vet att hålla ord. Jag anbåller