sina yttersta krafter och anföll muren ännu er
gång, Hvilken lycka, en sten, som faller ut
åt andra sidan, ger tillkänna, att han hunnit
igenom muren. Men ack! han hade bedragit
sig i sin uträkning. Det var icke den första
yttre luften, som mötte honom med dagsljuset,
han såg endast ett annat fängelse, svagt upp-
lyst af en lampa. Han hörde några dofva suc-
kar, frågade halfhögt hvem det vore, och fick
veta att muren låg emellan hans och Dardezas
fängelse.
De båda fångarne voro snart i samtal med
hvarandra. — Eriaz meddelade sitt förstag åt
Dardeza 3 och då han fick veta, ätt dennes fön-
ster låg utåt fältet, tyckte han dem redan vara
frälste. Dardeza, som bättre hade kunnat hål:a
reda på tiden, underrättade honom nu, att den
inbrytande natten vore den sista man lemnat
dem att lefva, och att de vid nästa daggry-
ning borde bestiga schavotten. Långt ifiän att bhf-
va nedslagen häraf, fick Eriaz fördubbladt mod.
Dardeza hjelpte honom att utvidga öppningen
mellan arresterna, och denna var snart så stor,
att Eriaz kunde krypa in igenom den.
Dardeza hade, som ofvaxföre nämndes, af en
bland sina vänner fått en urljädersåg, för at!
dermed fila af sina fönstergaller och försöka
komma på flykten, men khan hace icke en gång
försökt begagna den. Nu lyckades dem snar!
afskära några af jernstängerna, öppningen var
redan nog bred för att kunna komma ut, och
om de våga att kasta sig ned på en höjd af 60
fot, så är deras flykt säker. Det återstod
endast att fila af bojorna på händer och fötter,
men detta arbete skulle ävnu draga länge ut;
natten. framskred, och de väntade daggrynuingen
i hvarje ögonblick. Urfjedern var derföre otill-
räcklig för dem båda, då knapt en kunde hin-
na blifva qvitt sina kedjor, utom hvilket all
flykt var omöjlig.
Nu börjades en förskräcklig tvist emellan
desse olycklige. Det frälsande verktyget var i
Dardezas händer, hvarföre han ock först ville
begagna sig deraf. Eriaz störtade sig då på
honom, för att rycka det ifrån honom. In
kamp på lif och död uppstod i den trånga ar-
resten emellan dessa menniskor, som inom få
timmar begge skulle gå till döden. Eriaz, som
var starkare, slog omkull den. andre; denne,
som såg sig öfvervunnen, ville åtminstone ickt
dö ensam, och sökte derföre komma närmare
lönstret, för att kasta ut den så dyrbara urfje-
dern. Då Eriaz märkte detta och höll fast lo-
nom, trädde han, under det sista försöket at!
befria sig från hans armar, urfjedern i mun och
sväljde ned den.
Vid åsynen häraf svimmade Eriaz. Då han
några ögonblick derefter kom sig före, hörde
han Portugisen endast frambringa några qväf-
da rosslingar, emedan urfjedern hade fastrat I
halsen. Hastigt fick den en ryslig tanka, Han
kastade sig öfver honom, qväfde honom, kros-
sade hans hufvud emot muren, sönderslet sielf-
va halsen och drog på detta sätt slutligen fram