SR Följande lilla utdrag af en artikel uti Granskaren för sistlidne gårdag synes oss förtjena uppmärksamhet, helst det förekommer oväntadt uti denna tidning: Såsom redan af Officiella bladet samt dess föroch efter-tryckare kungjordt blifvit, har Landssekreteraren i Stockholms län, Lagmannen och Riddaren v. Sy dov, blifvit tillförordnad Vice Landshöfding i Örebro län: en befordran, som så mycket mera hedrar Hr v. Sydow, som den hittills i detta land varit ganska sällsynt. Den borde likväl icke vara det. — Om det så väl i det ena som andra embetsverket bör blifva hvarje skicklig embetsmans hufvudföremål, att söka tjena sig upp, så borde också embetsverkens organisaton vara sådan, att den redhge, nitiske och ambitionerade tjenstemannen kunde hoppas att, i mån af sin förtjenst, blifva befordrad. Så förhåller det sig dock icke med embetsverken i Sverige. I stället för det att hvarje Underofficer borde kunna vara säker om, att mandom, skicklighet och god conduite, skulle med tiden kunna göra honom fullt kompetent tili Öfversteplatsen, att hvarje Auskultant, Notarie eller Adjunkt med säkerhet kunde syfta till Presidents-Landshöfdingeeller Biskops-embetet, ser det ut. som vore vissa platser hos oss bestämda till hvilopunkter för embetsmarnamödan. Öm tt. ex. en militär hinner till Majorsgraden, så har han numera sällan några grundade förboppni ingar på att erhålla de återstående graderna vid Regementet, hvilka merendels upptagas af höga Stabs-officerare, eller andra främmande MNegements-officerare. Den eivile tjensteman, som tjent sig upp till Råd eller Landssekter, kan ej gerna hoppas att få stadna på Presidentseller Landshöfdinge-stolen, utan till Presidenier och Landshöfdingar I