(Införes på begäran).
Vid Fru Emilie Molinders graf, den
17 September 1833.
Beklagansvärde man, bvem delar ej din smärta!
Hvem gråter ej en saknans tår med dig?
Det klappar icke mer, det bulda, trogna hjerta,
Din sköna lefoadsstjerna sänkte sig.
O, hvad du lycklig var! — En ängel var din
maka,
En ängel såsom maka, dotter, mor.
En jordisk himmel gaf hon dig att smaka,
Hon som dit åter upp till himlen for!
Och J, så sälla nyss, du sorgsna far och moder!
3 gode syskon och J kära små!
Ack hvarje ädel man är hennes broder,
Som kunnat älska, kunnat älskas så.
Hvad hon var midd och god! — Hvad renhet i dess
sinne!
Hvad sansåd fromhet i dess höjda blick!
Hvad frid, hyad ljufbet lyste ej derinne!
vad flärdfri sanning i dess enkla skick!
Så lugn och älskansvärd, så anspråkslös tillika,
En dalens lilja, men en ros också!
fed klara viljan och med hjertat rika,
Och hoppet lyftadt bögt mot fjerran blå!
Så ung, så lefnadsfrisk, så säll som tillbedd maka,
Som dotter och som mor, som syster och som vän,
Hon lifvets festdag njöt, och såg sig ej tillbaka,
Ty friska blommor strödde kärleken!