Prankrike annu Iramstallt ell sadant skaädespel. Vid denna anblick skulle det varit svårt att ana, att ett sådant Konungadöme äfven å sin sida kunde råka på afvägar, då det likvist hvarken hade Napoleens stjerna eller Carl X:s legitimitet, då det hvarken hade att tacka soldater eller prester, utan en högre kallelse — folkets vilja — för sin uppkomst. HEikväl har hvad man icke anat, inträffat; det nya konungadömet isolerar sig liksom sina föregångare. En falsk politisk idee synes hafva åstadkommit detta olyckliga förhållande. Man inbillar sig att tillräckligt blifvit gjort för friheten, och att derföre tiden kommit, då äfven något måste göras för thronens stärkande. Den villfarelse, som ligger till grund för detta resonnemang, är påtalig, nä: man besinnar att frihet och thron måste vara sammangjutna med hvarandra, då den senare uppväxt ur den förra. Att stärka den ena på bekostnad af den andra, måste åstadkomma en våldsam söndring dem emellan, och om friheten lider af denna söndring, så lider thronen dock uppenbarligen vida mer. Om man rycHer trädet ur den jord der det skjutit rötter, så är det icke jorden som förtvinar! Under inflytandet af denna falska idd hafva ministrarne glömt sig ända derhän, att de från den offentliga tribunen icke otydligt låtit förstå, att man toge ganska mycket fel om man ansåg dem betyda någonting; de vore intet, thronen allt. Följande deras exempel har Deputeradekamaren öfverantvardat alla sina rättigheter i ministrarnes händer, hvilka åter nedlagt dem vid foten afthro— nen; Pärskammaren har skyndat att, om möjligt, göra sin sak ännu sämre. På detta sätt hafva. alla politiska korporationer afklädt sig sina rättigheter, under den falska inbillningen att derigenom göra konungadömet starkare. Ja! man har till och med ställt Kungen ensam midtemot Europa. Europa — har man sagt — kan icke sympathisera med revolutionen, men väl kan det sympatisera med Konungen; låt derföre Konungen ensam underhandla med Europa, och på det han så mycket bättre måtte kunna beskydda revolutionen, låtom oss ställa den. så mycket i skuggan, att ingen mera blir den varse. — Följderne af detta förfarande hafva varit lika beklagansvärda i afseende på de inre, som de yttre förhållanderne. Pressen har blifvit fientlig mot thronen, eller åtminstene MHallnat för denz Deputenadekamaren har förlorat förtroendet hos folket; jurymännen lemna regeringens embetsmän 1 sticket, och följa impulsen af det, mot dessa afviga, allmänna tänkesättet; nationalgardet är nästan öfverallt, om: icke de jure, åtminste de facto, upplöst; till: och med i Paris har det vid den. senaste mönstringen visat sig mera likgillligt än nitiskt.. Regeringen måste hysa fruktan för valkollegierne, och tvekar derföre att vända sg till dem, och att upplösa Kamaren: Slatligen hafva alla: deltagarne i de stora bändelserne 1 Juli 1930 dragit sig tillbaka från thronen, och belinna sig till större delen i en mot densamma fiendtiig ställning. Den makt, som gaf ihronen stöd, är försvunnen. — Icke hältre står det till i afeeende på de yttre för2 mmJJHJJJJJAJJHJHJHHMRRRRRERERERERRRERERRERERERE-R-R--rL-R RKRERER-R—r--rLLLB-RL--RBEER