Prankrike annu Iramstallt ell sadant skaäde-
spel. Vid denna anblick skulle det varit
svårt att ana, att ett sådant Konungadö-
me äfven å sin sida kunde råka på afvägar,
då det likvist hvarken hade Napoleens stjerna
eller Carl X:s legitimitet, då det hvarken ha-
de att tacka soldater eller prester, utan en
högre kallelse — folkets vilja — för sin upp-
komst. HEikväl har hvad man icke anat, in-
träffat; det nya konungadömet isolerar sig lik-
som sina föregångare. En falsk politisk idee
synes hafva åstadkommit detta olyckliga för-
hållande. Man inbillar sig att tillräckligt blif-
vit gjort för friheten, och att derföre tiden
kommit, då äfven något måste göras för thro-
nens stärkande. Den villfarelse, som ligger till
grund för detta resonnemang, är påtalig, nä:
man besinnar att frihet och thron måste vara
sammangjutna med hvarandra, då den senare
uppväxt ur den förra. Att stärka den ena på
bekostnad af den andra, måste åstadkomma en
våldsam söndring dem emellan, och om frihe-
ten lider af denna söndring, så lider thronen
dock uppenbarligen vida mer. Om man ryc-
Her trädet ur den jord der det skjutit rötter,
så är det icke jorden som förtvinar! Under
inflytandet af denna falska idd hafva ministrarne
glömt sig ända derhän, att de från den offentliga
tribunen icke otydligt låtit förstå, att man toge
ganska mycket fel om man ansåg dem betyda
någonting; de vore intet, thronen allt. Följande
deras exempel har Deputeradekamaren öfverant-
vardat alla sina rättigheter i ministrarnes hän-
der, hvilka åter nedlagt dem vid foten afthro—
nen; Pärskammaren har skyndat att, om möj-
ligt, göra sin sak ännu sämre. På detta sätt
hafva. alla politiska korporationer afklädt sig
sina rättigheter, under den falska inbillningen
att derigenom göra konungadömet starkare. Ja!
man har till och med ställt Kungen ensam
midtemot Europa. Europa — har man sagt
— kan icke sympathisera med revolutionen,
men väl kan det sympatisera med Konungen; låt
derföre Konungen ensam underhandla med Eu-
ropa, och på det han så mycket bättre måtte
kunna beskydda revolutionen, låtom oss ställa
den. så mycket i skuggan, att ingen mera blir
den varse. — Följderne af detta förfarande
hafva varit lika beklagansvärda i afseende på
de inre, som de yttre förhållanderne. Pres-
sen har blifvit fientlig mot thronen, el-
ler åtminstene MHallnat för denz Depute-
nadekamaren har förlorat förtroendet hos folket;
jurymännen lemna regeringens embetsmän 1 stic-
ket, och följa impulsen af det, mot dessa af-
viga, allmänna tänkesättet; nationalgardet är nä-
stan öfverallt, om: icke de jure, åtminste de
facto, upplöst; till: och med i Paris har det
vid den. senaste mönstringen visat sig mera lik-
gillligt än nitiskt.. Regeringen måste hysa fruk-
tan för valkollegierne, och tvekar derföre att
vända sg till dem, och att upplösa Kama-
ren: Slatligen hafva alla: deltagarne i de stora
bändelserne 1 Juli 1930 dragit sig tillbaka från
thronen, och belinna sig till större delen i en
mot densamma fiendtiig ställning. Den makt,
som gaf ihronen stöd, är försvunnen. — Icke
hältre står det till i afeeende på de yttre för-
2
mmJJHJJJJJAJJHJHJHHMRRRRRERERERERRRERERRERERERE-R-R--rL-R RKRERER-R—r--rLLLB-RL--RBEER