KALEIDOSKOP
VID MIN SYSTER EMMAS DÖD,
När bakom grafyvens skumma tjäll
Min lefnads sol går ner en qväll,
Visst lyser du mig då till den,
Som är den faderlösas vän.
Emmas stjerna.
När vår fader man i mullen sänkte,
Låg du sorgklädd i din vagga än;
Men en stjerna ofvan grafven blänkte,
Emmas stjerna kallade vi den.
Och i fjorton år hvar qväll så gerna
Såg du upp till den; — men nu ej mer!
Nu du flyttat till din lilla stjerna,
Ser från den på mor och syskon ner,
Hviskar Engla-ljad ji deras öra:
Eder saknad vare ljuf och still!
Ingen klagan får min sällhet störa,
Himmelriket hörer barnen till.
Af din glädje, jord! du gaf mig föga;
Tack ändå för både ve och väl!
Nu jag ser dig med förklaradt öga,
Barndoms-skola för min lösta själ!
Länge ej bos dig hon ville gästa,
Blef så hemsjuk vid ditt yra larm:
Men af allt, du gaf mig, var det bästa,
Att få somna mot min Mammas arm,
Gråt ej, goda! — Skönt var, så att somna,
Skönt, att vakna så vid Englars Chor:
Moder — Syskon — alla bli välkomna
I den famn, dit jag som förbud for.
Så du talar, — tidigt från oss gången,
Ej din bror dig säga fick farväl;
O, men honom möt ibland i Sången,
Sänk en stjernblick i hans sorgsna själ!
Till det land, dit vi oss alla ärna,
Från en jord, så full med sorge-tjäll,
EMMA! lys mig med din klara stjerna,
Le ur den emot din bror hyar gväll!
Btr.
Fn AA