En märklig votis från Norge, hvilken vi icke erinra oss hkofva sett förr än med gårdagsposten, är att ibland de förslag till ändring i konstitationen, hvilka Kongl. Markt öfverlemnat till Stortinget före dess åtskiliande, för utt behandlas af nästa Storting, befinnes äfven den sedan 1924 års Storting välbekania propositionen, om införande af Konunseng absoluta veto. Enligt grundlagens nuvarande föreskrift äger konungen rättighet, att tvänne gånger efter hvarandra afslå förslag som framställas af tvänne på hvarandra följande Storling; men om samma förslag åter väckes vid det tredje Stortinget, och der oaktadt ett sådant fortsatt afslag å konungamaktens sida som nyss nämndes, går igenom Mill beslut, så har lagstiftaren ansett att det måste vara tilll den grad påkailadadt af landets behof, att Konungen icke mera kan neka dess verkställande såsom lag. Detta stadgande innefattar således en begränsning, icke för Konungamaktens egentliga prerogativer, men väl för dess deltagande i lagstiftningen, hvilken härigenom blifvit, ehuru med hälsosamma försigtighetsmått, lagd 1 natiopens egna händer. Den skrifvelse, hvarmed Kungl. Maj:t i nåder beledsagat den förnyaste propositionen af Stortinget må skänka Hans Maj: t det absoluta veto, förtjenar äfven att läsas. De grunder, som bestämma Hans Maj:t att förnya de till förbättringar i grundlagen syftande propositioner, som förut blifvit framställda, böra, heter det, Vicke kunna misstydas. Till och med de, som icke med afseende på framtiden erkänna nyttan och nödvändigheten af dessa förslag serdetes hvad öfverlemnandet till Konungen af, det absoluta i stältet för. det suspensiva veto Vangår, kunna dock icke annat än låta Hans Maj:ts afsigter vederfaras rättvisa. Det är omsorgen för Norges sjeifständighet och för den Varundlag som styr riket, hvilken förmår Hans Maj alt å nyo appellera till nationalrepreI sentationens visdom och fosterlandskänsla. — ( Det har ingaluada varit Hans Majets afsigt — förekommer vidare — alt genom. dessa förlas astadkomma en utvidgning af den Kungliga myndigheten, utan fasuner att försäkra sta!smakternas varaktighet och nogare bestämma gränsorna för hvarderas attribuI tioner. ) Kongl. Maj:t förklarar sig slutligen Dossa. Dossa gräns sor synas dock redan vara tillräck-! t bestämda och ändamålsenligt sana g då Konungen innehar hela den utöfvande, och Stortinget den lagstiftande makten, hvari