Jot den och av.ll SON ICIYET I? valinet. UU skall he-
berrska hvarje lefvande väsen, växterna på fältet
och trädens frukter aro din egendom, och dina
lefnadsår på jorien skola: vara treitio. Så
gick menniskan kootande ät sidan sägande:
Skall jag vara skapelsens herre och njata lif-
vets gåfvor och benbag, hvatill gasvar mig
då det korta tidsmåttet af erdast trettio år.
Så knuotade menniskan och betraktade miss-
vöjd djuren, af hylka den Evige skänkte
många ett vida längre hf.
Nu koi äfven åsnan I sin oidring fam,
och den Evigr sade: du.skall lida plågor
och mödor, skall draga och bära bördor, suc-
ka under din drifvares slag, skall svettas och
pusta och njuta föga hvila; en mager kost af
törne och tistel skall bli din föda, och dina
lefnadsår på jorden skola vara femtio.? Så
öll det arma djuret på sina knän och bad:
Barmhertige skapare! skall jag framslapa ett
så eländigt lif, skall jag för mödor och slag
endast få törne och tis:lar till föda och lik-
väl dväljas så länge på jorden; Ol! tag då tju-
ge år bort ifrån mitt lif, och menniskan, den
Tefoadsgiriga, trädde fram, och bad om dessa
tjugu är, som åsnan icke ville hafva och den
gode Skaparen log och biföll dess begäran.
Na kom o:dningen till bunden, och den
Evige sade: du skall akta huset och ligzaa
tjettrad vid skatten, du skall icke en gång tro
månan och ställa på bvarje skugga; ben och
knotor skall du goaga och dina letfnadsår på
jordeb skola vara fyratio. Då föll den arma
hunden på sina knän och bad: Barmherti-
ge skapare! skola mina lefnoadsår vara så usla,
skall jag bevaka huset och skatten, gnaga ben
och skälla på skuggor, o, så förminska mina
lefnadsår med tjuzu, och menniskan, den lef-
nadsgirige, trädde fram, och bad om de tjugu
åren som hunden icke ville hafva, och den
gode Skaparen log och beviljade dess bön.
Nu kom ordningen äntligen till Apan, och
den Evige sade: du skall endast se ut so
en mennviska, men vara nårraktig och barns-
lig, gå med kiökt 1ygg, vara clt lekbverk för
barnen och ett mål för de äldres ömkan, ock
dina lefnadsår på jorden skola vara sextio. Då
föll den stackars apan på sina knän och bad:
Barmhertige skapare! skall jag endast se ut
som en menniska, vara navtaktig och ctt lek-
verk för barnen; O! förminska antalet af mi-
na år med trettio, och menniskan, den lef-
vadsgirige, steg fram och bad om de trettid
åren, som apan icke ville hafva, och den go-
de Skaparen log oeh b.viljade hennes bön.
Då vu alla djuren gingo bort till sin bestäm-
melse, framlefde menniskan som skap:lsens
konung sorglös sina trettio menniskoar i en
gl-d ungdom. Då kemmo åren från trettio
till femtio, och menniskan måste plåga och
möda sig, bon måste iosamla sina behof, vju-
ta en tarflig föda, lida hårda slag för att sam-
mansläpa sitt dagliga bröd; och detta är åsne-
åldren. Och om bon vid femtio år samlat
något, då ligger hon på sin skatt och bevarar
huset, tror icke ens månan, hvarje skugga är
henne misstänkt, hon ser sur ut på bvar och
en Som naåarmar siv oach unnar sig sielf knant