RIDDAREN AF RUNDA TORNET,
(Utdrag af en krönika i klostret Kilvinnings arkiv)
Under David den förstes regering ansågs det
för en handling af välgörenhet och fromhet
att gifva dotationer till kloster. Monarken
gaf sjelf prof på sådan frikostighet, och de
rikare: bland hans undersåter följde hans ex-
empel. Så gjorde äfven Hugo af Morvel, bvil-
ken förmedelst konungens frikostighet egde
stora gods i vestra Skottland.
För att efterkomma sin fromma makas
önskningar, och till Sankt- Winnings ära,
— cen af hans förfäder, som lefde i åttonde
århundradet — grundlade Morvel i en by i
Ayrshire ett munkkloster af Tyronesernes Or-
der, och lit uppföra en byggnad nära bred-
vid, för att tills vidare tjena munkarne till
boning.
Beatrix plägade hvarje morgon besöka klo-
stret; hennes milda och intagande väsende till-
vunno henne djupa vördnadsbetygelser från
munkarne; men ingen af dem var mera ni-.
tisk i sin hyllning än brodren Swithin. Då
den vackra Beatrix märkte hans trägna bemö-
danden, framlyste ofta ett leende under slöjan,
ett tecken, som visserligen icke var af någon
betydelse, men som. munken dock ansåg för
ett bevis på tillgifvenhet och hvaraf han tog
sig anledning att hvarje dag förnya yttringar-
ne af sin känsla. Han gick slutligen så långt
i djerfbet, att han till sin dam skref ett my-
stiskt bref, hvari han i en biblisk och figur-
lig stil målade det lifliga intryck, hennes be-
bag gjort på honom, Han sade, att hon var
skönare än saliga sankt Brigitta, hvars blickar
i glans öfverträffade den stjerna, som visade
de tre herdarne vägen till Betlehem, och hvars
kinder lyste af en färg, med hvilken rosor-
nas i Saron rika nyanser icke ens kunde jem-
föras. Sir Swithins vördnadsfulla uppmärk-
samhet mot klostrets skyddsdam väckte all-
mäg nyfikenhet och förundran inom kloster-
samfundet, och damens nedlåtenhet blef slut-
ligen ett föremål lör anmärkningar, föga gyn-
nande för hennes rykte om dygd och from-
het, och till hvilka hon ingalunda trådde sig
ha kannat gifva anledning.
Munkens bref försatte henne i stor förvå-
ning. Huru kunde en åt Herran invigd man
så glömma sig, så förakta sina heligaste löf-
ten? Detta kunde hon så mycket mindre för-
klara, som ett dylikt steg från hvilken annan
som hälst med skäl skulle förundrat henne...
Hon hade ingen anledning att tvifla på sin
mans ömhet och kunde icke ett ögonblick
misstänka detta bref för att vara en af ho-
nom utlagd snara till att pröfva hennes tro-
het, Hon fruktade likväl att saken förr eller
sednare skulle komma till hans kunskap, och
beslöt derföre, hvilken följden än måtte blif-
va, att meddela honom den djerfva munkens
epistel.
Morvel hade alltid ansett Swithin såsom
den heligaste bland bröderna och aldrig kun-
nat föreställa sig annat än att hans själs ren-
het motsvarade hacs fromma yttre. Men mun-
tens esenhändiga bref. som den fromma och