kunde lägga sig och sofva.
han kommit dit för att bestiga Mont Blanc.
men ej för att sofva, och att han nu måste
ditupp. Jag skakade honom, fattade honom
under armen och släpade honom med mig
några steg; han var alldeles utan all känsla
och det var honom lika, antingen det gick
uppåt eller nedåt. Emellertid satte rörelsen
åter hans blod i omlopp, och han frågade
mig, om jag icke wllfälligtvis hade ett par
sådana handskar i fickan, som jag hade på
händerne — ett par harskinnshandskar, hvil-
ka jag låtit göra mig enkom för mina bergs-
vandringar. I mitt dåvarande läge skulle jag
nekat min egen bror att få dem begge; jag
gaf honom den ena,
Klockan sex voro vi på spetsen af Mont-
Blåne och ehuru solen strålade i klar glans,
hade himmelen likväl en högblå färg och vi
sågo till och med några stjernor. Då vi rik-
tade våra blickar nedåt, sågo vi intet annat
än is, snö, klippor, spetsar och kala bergstop-
par. Den ofantliga bergskedjan, som går ge-
nom Dauphind och sträcker sig till Tyrol,
utbredde för våra ögon sina fyrahundrade i
solen skimrande glacierer. Vi: kunde knapt
upptäcka en enda grön fläck på jorden. Ge-
never- och Neufchatelsjöarne voro allenast
blåa, nästan omärkliga punkter. Till venster
låg Schweitz krusadt af otaliga berg, och
längre bort, likt en grön Turkisk matta,
Schweitsiska slättlandet, till höger hela Pie-
mont, och Lombardiet ända till Genua, fram-
för oss Italien. Paccard såg intet; jag visade
honom den herrliga utsigten — han hade ej
tanke för annat än den förfärliga kölden. Hvad
mig beträffar, så kande jag nu icke mer nå-
gon smärta eller trötthet, och svårigheten att
andas, som en timme förut nästan nödgat mig
att afstå från företaget, hade till det mesta
försvunnit. Vi hvilade deruppe tre och tret-
tio minuter.
Klockan var nu sju, vi hade endast två och en
half timme af dagen qvar, och måste gå. — Jag
tog Paccard under armen, svängde ännu en gång
hatten till tecken åt mina kamrater i dalen,
och vi började stiga utföre. Vi hade ingen banad
gångstig att följas vinden blåste så kall, att
öfversta ytan af snön icke en gång hade
smält, och på isen kunde vi endast leta oss
till rätta af de hål, vi på vägen uppföre ha-
de gjort raed spetsarne af våra bergsstafvar,
Pacecard var alldeles som ett barn, utan kraft
och vilja; på god väg måste jag leda honom
under armen, på dålig bära honom. Då vi
gingo öfver remnan, började natten inbryta,
Nedanför den stora platåen hade hon helt
och hållet öfverraskat oss; Paccard stannade
i hvarje bandvänning, och förklarade att han
icke ville gå ett steg längre; jag kunde endast
med våld förmå honom att röra sig, ty ord
voro förgäfves. Klockan elfva hade vi änd-
teligen hunnit öfver glaciererna, och kunde åter
nå hotten. Redan för en
cotta fatoen Säker
Jag svarade, att j
honom och slutade med mig. Snart återkom
h!odet och med blodet värman, men också en
smärta som om hvar åder blifvit stucken med
kvappnålar. Jag lindade in min docka i täc-
ket, lade henne under hvälfningen af en
klippa, derpå åto vi en bit tillsamman, to-
go oss en klunk och somnade in, sedan wi
smugit oss så tätt intill hvarandra som möj-
ligt.
Klockan sex på imorgonen blef jag uppväckt
af Paccird. Det är kuriöst, sade han, jag
hör foglarne sjunga, men ser ingen dager; jag
måtte icke kunna öppna ögonen.? Han hade
spänt upp ögonen som en storhertig. Jag svarade
att han måtte misstaga sig, och se likaså godt
som någon annan, Han begärde nu litet snö,
lät den smälta i handen, bad mig drypa ett
par droppar bränvin i vattnet, och gned sedan
ögonlocken dermed. Men det bjelpte icke, han
såg lika litet som förut; det enda var att han
icke mer kände en så plågande hetta i ögonen.
Så har jag då verkligen blifvit blind, Bal-
mat? sade har.
Det ser så ut det, svarade jag.
Men hur skall jag nu bära mig åt, alt
komma hädan? frågade han,
Tag remmen af min rensel i hand, och gå
efter mig. På det sättet skall det väl gå för
sig. i
Han gjorde så och vi gingo nu utföre ber-
get, samt ankommo till byn la Cöte. Som jag
fruktade att min hustru var orolig öfver mig,
så tog jag här afsked af doktorn, som med
käppen trefvade sig bem, Vid min hemkomst
blef jag först varse hur jag såg ut. Jag var
alldeles oigenkännelig; mina ögon voro blod-
röda, ansigtet svart och läpparne blå; så ofta
jag skrattade eller gäspade, sprängde blod fram
ur läpparne och kinderve; endast i skuggan
kunde jag se.
Fyra dagar derefter begaf jag mig till Ge-
neve, för alt underrätta Hr de Saussure alt
det lyckats mig bestiga Mont Blanc. Han hade
redan fålt veta det af några Engelsmäån, och
kom straxt till Chamouny, samt försökte med
mig stiga uppför berget, men vädret tillät oss
icke komma längre än till berget La GCöte;
först följande året kunde han utföra sitt sto-
ra företag.
Nå, hur gick det med Doktor Paccard?
Blef han blind sedan? frågade jag.
Han blind! Han dog för eltva månader
sedan, nio och sjultio år gammal, och kunde
ända till sin död läsa utan glasögon. Men för-
dömdt röda-ögon hade han.
Var er bergvandring skuld till det?
Ah nej!
Hvad då!
Åh han tittade bara litet för djupt i gla-
set ibland.
Med dessa ord tömde Balmat sin tredje fla-
ska.
kl fm er
fodtvl
m AA
wi PP (Art Da LÖO AN OÖ O mm PR fr
hand