en så godt sig göra lät. Men som jag var!
ungefär tvålusen fot högre upp än första gån-
sen, så var äfven kölden skarpare, och en fin
inö, som ; flög omkring i luften, gjorde mig
alldeles stel af köld. Jag kände en tyngd i
hufvudet och en oemotståndlig böjelse att sof-
va; tankar, mörka som döden, öfverföllo mig,
och jag visste att dessa voro elaka tecken,
och att, om jag hade dena olyckan tillsluta
ögonen, jag svårligen nånsin mer skulle öppna
dem. Från detställe, der jag låg, kunde jag,
tiotusen fot nedanför mig, se ljusen i Chamou-
ny, der mina kamrater nu stekte sig för eld-
brasan eller voro nedkrupne i de goda, var-
ma sängkläderna, Jag sade för mig sjelf: kan-
hända tänker icke en enda af dem på mig,
eiler om han tänker på Balmat, säger han
väl i det han lagar om elden eller drar
täcket öfver örat: nu roar sig säkert den
enfaldige Jacques att springa sönder sina
skor! — Mod, Balmat! tänkte jag — men
det var icke det som felade: icke mod,
utan styrka! — Menniskan är icke af jern,
och jag kände snart, att jag var illa deran.
Under de korta mellantiderna, då icke de i
hvar minut nedstörtande lavinerna och gla-
cierernes brakande afbröto tystnaden, hörde
jag en hund skälla i Cormayeur, ehuru det
var ungefär halfannan mil dit. — Det var
mig ett tröstande sällskap i min enslighet;
det var det enda ljud, som från den bebodda
jorden nådde mina öron. Emot midnatten
tystnade hunden och den förfärliga tystnaden
återvände; det var som jag skulle legat i graf-
ven; ty glacierernes och lavinernes dån räk-.
nar jag ieke; det är bergets klagande stämma,
och förskräcker menniskan i stället att upp-.
muntra henne.
Omkring kl. två såg jag åter vid horison-
ten samma ljusa rand jag förut omtalat. So-.
len följde derpå liksom första gången, men
äfven nu hade Mont Blanc satt peruken på
sig, hvilket han alltid gör när han är vid
elakt lynne, och då bör man akta sig att
förtreta bonom,. — Jag kände hans bufvud
och tog mig derföre i akt; jag steg åter ned
i dalen, nedslagen, men icke modfälld öfver
mina begge fruktlösa försök, ty jag var nu öf-
vertygad att det skulle lyckas mig tredje gången.
Allt stod bra till hemma, min hustru satte
fram mat åt mig, men jag var mer sömnig
än hungrig; hon ville att jag skulle lägga mig
ji stugan, men jag fruktade att icke få 10 för
flugor och gick upp på en höskulle, der jag
kastade mig på höet och sof hela fyra och
tjugu timmar i ett sofvande,
Tre veckor förflöto, utan att vädret blef
bättre, men jag slog ändå icke ur hågen att
göra ett tredje försök. Doktor Paccard, släg-
tinge till den föraren jag förut omtalat, ville
följa med, och vi kommo öfverens att första
vackra dag gifva oss på väg. Äntligen den 8
Augusti 1786 tycktes vädret hjelpligt nog, för
att våga oss åstad. Jag uppsökte Paccard, och
sade till honom: nå, Hr Doktor, är Ni nu