JACQUES BALMAT, KALLAD MONT
BLANC.
(Ur en Resandes Anteckningar)
P (Slut från Supplementet 42.)
å den tiden, jag talar om, hade man ännu
icke på GrandsMulets gjort den platå, som
man nu finner der; det var icke då så be-
qvämt der borta, det ansvarar jag för; dess-
utom var jag temligen bekymrad, om jag läng-
re upp skulle kunna hitta på något ställe, der
jag kunde ligga öfver natten. Jag försökte
till höger och venster — nej, det var förgäf-
ves. Ändtligen, i Guds namn, gaf jag mig åter
på väg. Efter två och en half timma fann
jag en skön torr plats; klippan tittade fram
ur .enön och bjöd mig sex eller sju fot rum;
mer -behöfde jag icke, för att på ett -.mindre
oangevämt sätt än på snön afbida morgonen.
Klockan var sju på aftonen; jag tog mig litet
mat, söp en tår och lagade i ordning min bädd
på klippan, der jag ärnade ligga öfver natten
— och det var snart gjordt.
Klockan. nio såg jag skuggan komma; hon
uppsteg lik en tjock rök ur dalen och nal-
kades mig långsamt; half tic hade hon upp-
nått mig och jag omhöljdes af henne. Men
ännu en stund såg jag uppöfver mig de sista
solstrålarne, som ogerna togo afsked af spet-
sen på Mont-Blanc, Jag följde dem med ög0o-
nen, så länge jag kunde. Äntligen försvunno
de och borta var dagen. Såsom jag låg, vänd
åt Chamouny, hade jag till venster ett omät-
ligt snöfält som sträckte sig ända upp till
Dom du Gouter) och till höger en afgrund
af åttahundra fot, så nära intill mig att jag
kunde räcka kanten med min hand. Jag tor-
des icke sofva, ty jag fruktade att i drommen
vältra mig ned till brådjupet och göra kul-
lerbytta utför; jag satte mig på min rock och
började att slå omkring med händer och föt-:
ter, för att hålla mig varm. Snart uppgick
månen med blekt ansigte och omgifven af
moln, som emot kl, elfva altdeles öfvertäckte
honom.
Nu såg jag en satans dimma nedstiga från
Aiguille du Gouter; hon var mig snart på
halsen, och kastade mig händerna fulla af snö
i ansigtet. Jag betäckte hufvudet med min
näsduk och sade: packa dig för f—n i våld.
Hvar minut hörde jag dånet af lavinerna,
hvilka knallade som åskan, under det de rul-
lade utföre. Det -brakade i glaciererna, och
vid hvarje brakande kände jag, huru berget
rörde sig, Jag var hvarken hungrig eller
törstig och plågades af en helt egen hufvudvärk,
som började från nacken och gick ända till
ögonbrynen. Men det fortfor att snöga obarm-
hertigt. Andedrägten hade frusit fast vid
näsduken, och mina kläder voro så gennomvå-
ta af snön, att det var som jag skulle legat
i sjön. Jag fördubblade fäktandet med hän-
der och fötter, och började att sjunga för
att fördrifva en hopdumma tankar, som kom-:
mo mig i hufvudet. Min röst förlorade sig i
snöyran; intet eko svarade mig; allt var dödt
41 Döme du Gouter har sitt namn deraf att