1 3 Du
-
o
a
de röst. Det gick
honom.
Ändtligen fattade jag honom i armen. — Men
det är icke nog med att vi gå ensame, sade
jag, det bör ingen mer än våra hustrur få
veta af vårt förehafvande. — Vi gåfvo lik-
väl en tredje person förtroende af vår hem-
lighet, nemligen krämerskan, hos hvilken vi
måste köpa sirapen, som vi ärnade blanda i vatt-
net vi medhade, emedan bränvin var för starkt
för en sådan färd. Då hon tycktes gissa att
något var å färde, sade vi henne allt, och bå-
do henne, att kl. 9 följande dagen se upp åt
berget, åt den sidan der Dome du Gouter lig-
ger; ty vid den timman måste vi inträffa der,
om allt gick väl.
Sedan vi fått alla våra små tillredelser i
ordning och tagit afsked af våra hustrur, upp-
bröto vi kl. 3 på aftonen. Den ene af oss gick
på venstra, den andra på höasra stranden af
Arve, för att icke låta någon märka vårt fö-
rehafvande; vid byn La Cöte möttes vi åter.
Vi lågo öfver natten på spetsen af La Cöte,
emellan Bossons- och Taconnay-glaciererna.
Jag hade tagit med mig ett täcke, hvari jag
insvepte doktorn, liksom man lindar ett barn.
och så tillbrägte han en temligt god natt; jag
sjelf sof en god stund, ända till vid pass kl.
half två. Snart derefter visade sig åter den
ljusa randen, och inom kort uppsteg solen,
molnfri, skön och glänsande samt lofvade oss
en herrlig dag. Jag väckte Doktorn och vi be-
gåfvo oss på väg.
Efter en fjerdedels timme vid pass kommo
I
ändå ikring i hufvudet på
vi upp till Taconnay-glacieren. Doktorns för-.
sta steg på detta haf, midt ibland omätliga
afgrunder öfver isbryggor, som brakade unde
fötterna och hvilkas nedstörtande skulle be-
grafvit oss i det svarta djupet, voro vi i bör-
jan något osäkra; men han lugnade sig snarty
då han såg hur jag bar mig åt, och allt gick
bra. Sedan började vi klättra uppför Grands-
Mulets, och voro snart uppe, Jag visade Dok-
torn stället der jag tillbragt den första natten,
men det gjorde icke något godt intryck på ho-
nom. Han teg ungefär tio minuter, sedan stan-
nade han plötsligt och sade: tror du Balmat
att vi hinna upp till spetsen af MontBlanc i
dag? — Jag förstod nog hvad han menade,
och bejakade hans fråga skrattande, utan alt
likväl lofva något säke:t, Vi fortsatte nu vår
vandring i två timmar. Ändtligen hunno vi
platåen, men blåsten blef allt starkare och
starkare. Då vi kommo upp på den framskjutan-
de klippan, som kallas Lilla Mulåsnan, kom
en ännu häftigare väderil och ryckte hatten
af doktorns hufvud. Han gaf till en duktg
kötted, men hatten var och förblef borta; jag
såg hur den flög af åt Cormayeur till, — Ni
får drieka hans graföl, herr doktor, sade jag;
vi få aldrig mer återse honom. Han reser af
till Piemont! lycklig resa! — Vinden tycktes
roa sig åt mitt skämt, ty knapt hade jag till-
slutit munnen, förrän åter en så häftig vind-
stöt kom farande, alt vi måste lägga oss ned
för att icke göra samma tur som hattem. Det
dröjde tio minuter innan vi åter vågade uppstiga;
vinden piskade berget och flög gnisslande öfver
1
KT a ooo 6 ep tt AL
FE WP
MO Ab MRS MA MW RAR NIE Me BE ANP Va Ww
pe
personer, som sletos om en tub för att få se
oss. Ärelystnaden kittlade likväl doktorn och
han ställde sig nu åter på benen; i det ögon-
blick de nedanför blefvo honom varse, igen-
kände de oss, honom på hans stora öfverrock
och mig på min vanliga klädsel; de svängde
nu sina hattar och viftade med näsdukar Åt
oss. För att besvara saluten svängde jag ock-
så min hatt; men doktorns, den var med för-
lof sin kos.
Detta var den sista kraftansträngningen af
doktorn, och hvarken de uppmuntringar vi er-
höllo eller mina uppmaningar kunde förmå
honom att vidare gå ett steg. Sedan jag för-
gäfves försökt både goda och onda ord, och
såg alt jag blott onyttigtvis förspillde min tid,
bad jag honom hålla sig så varm som möjligt,
och rådde honom derföre att bibehålla krop-
pen i ständig rörelse; han hörde mig utan att
förstå hvad jag sade, och svarade blott ja,
ja, för att slippa mig. Jag såg att ban led
förfärligt af kölden, och det var minsann ej
underligt; jag sjelf var så godt som stelnad.
Jag lemnade honom derföre flaskan qvar, och
lofvade att snart komma tillbaka, Ja, 12, var
allt hyad han svarade. Ännu en gång badjag
honom ej sitta stilla, och gick så mina färde. Då
jag gått trettio steg, vände jag mig om och såg
honom sitta hopkrupen med ryggen emot vädret.
Det mötte mig nu ej mer några särdeles sto-
ra svårigheter; men ju högre jag kom, desto
svårare blef det att andas. Luften hade blif-
vit så förtunnad, alt jag lik en lungsigtig må-
ste stadna vid hvart tionde steg. Jag töll der-
före på rådet att veckla ihop näsduken som
en halsduk, och band honom för munnen,
hvilket mycket lättade andedrägten. Emeller-
tid angrep mig kölden allt mer och mer, och
det gick en hel timme åt att tillryggalägga
en half fjerdingsväg. Jag sick med lutande
hufvud; men då jag slutligen tittade upp,
hvem kan beskrifva min glädje och öfverrask-
ning, då jag fann mig på högsta toppen af
berget!
Jag skådade mig omkring åt alla håll, dar-
rande af fruktan att det endast var en syn-
villa, och att ännu någon spets återstod att
bestiga; ty jag hade icke mer haft styrka
dertill; jag var så uttröttad att endast strum-
porne tycktes mig hålla ibop benknotorna i
mina fötter. . Men nej, nej, målet var uppnådt.
Jag var der, dit ingen menniska förut hunnit;
NE o Rn
icke en gång sjelfva örnen eller stengeten.
Ensam hade jag banat mig väg dit, utan
annat bistånd än min kraft och min vilja.
Allt hvad som låg utbredt för min syn tyck-
tes tillhöra mig — jag var Mont Blancs ko-
nung, jag var bildstoden på denna ofantliga
piedestal! i
Nu vände jog mig åt Chamonny, satte
hatten på min staf och svängde honom iluf-
ten, samt såg genom tuben att mitt tecken
besvarades, Mina undersåter i dalen hade
blifvit mig varse. Hela byn var församlad.
Då första känslan af hänrycknirg var för-
bi, tänkte jag på min arma doktor. Jag
skyndade så fort som möjligt ned till bonom,
ropade bonom vid namn, och blef mycket
pr II oo Va 10 fun FOA hh os AA Fr rr Mr