dra gangen tydligen hollah kamrater: vänten,
vi vilja göra er sällskap! Vi väntade och
Jigenkände ändtligen Paccard, som åter hämtat
krafter. - Emellertid hade jag, för att icke
lemna något ögonblick obegagnadt, gått att
vidare undersöka trakten, och tillryggalagt
ungefär en fjerdedels mil på den. förut om-
nämda klippkanten, som förbinder Dom du
I Gouter med Mont-Blanc. Det var en väg för
lindansare, men jag tror nästan ändå att det
lyckats mig uppnå målet, om icke Pointe Rou-
ge varit mig i vägen. Då det var omöjligt
I komma längre, så återvände jag till stället
der jag lemnat mina kamrater, men fann nu
blott min rensel; de hade förlorat modet och
gått sin väg med de orden: Balmat är flink
på foten, han skall nog hinna oss. Jag be-
fann mig således allena, och vacklade ett ögon-
blick emellan önskan att följa dem och tan-
ken att allena försöka bestiga berget. Jag
förargades öfver att de lemnat mig i sticket;
l äfven var det något som sade mig, att det
den gången skulle lyckas bättre. Jag beslöt
derföre våga försöket; tog renseln på ryggen
ocn gick: klockan var fyra på aftonen.
Jag passerade den stora platåen och anlände
till Brinva-Glacieren, Kvarifrån jag kunde se
ända till Cormayeur och dalen Aosta i Pie-
mont. En dimma hade lägrat sig på spetsen
af MoniBlanc, och jag slog derföre ur hågen
att försöka nppstiga, icke så mycket af fruk-
tan att gå vilse, som emedan jag visste, att
de andra icke kunde se mig och derföre icke
skulle tro att jag varit deruppe. Jag använde
den återstående korta tiden af dagen att söka upp
ett ställe, der jag kunde hvila öfver natten:
men då iag icke fann något, och erinrade mig
den första hygglisa natten, så beslöt jag
I vända om. Kuappt bade jag kommit till den
stora platåen, då mina ögon blefvo så häftigt
jangripne, att jag immerfort tyckte mig se
stora blodfläckar; ty jag brukade icke ännu
den försigtigheten att bära ett grönt flor för
ansiget, såsom jag sedan nyttjat. Jag satte
mig litet för att hämta krafter, tillslöt ögo-
nea och lät hufvudet hvila i bägge händerna.
Efter en half timme voro ögonen åter bra,
men natten hade redar brutitin och jag hade
ingen tid att förlora. Jag sprang upp och
det i. största hast.
Jag hade icke gått tvåhundra steg, då
jag med min staf kände, att isen upphörde; jag
stod vid brädden af den stora remnan, — du
känner henne, Pierre Payot (så hette min vägvi-
sare) — denstora remnan, der de alla tre omkom-
mo, och hvarur endast Pierre Coutet blef räddad.
Huj, tänkte jag, jag känner dig nog! Vi nade
på morgonen gått öfver på en med snö be-
täckt isbrygga. Jag sökte leta upp öfver-
gångsstället, men det blef allt mörkare och
mörkare, min syn försvagades äfven allt mer
och mer, så att jag icke var i stånd att hitta
på det. Den förut omtalta hufvudvärken an-
föll mig åter, jag kände hvarken lust att äta
eller dricka och började få ondt i magen.
Men ändå måste jag besluta mig alt stadna qvar
till dagningen. Jag lade derföre min rensel på
snön till hufvudgärd, bredde mnäsduken öfver
anciaoatat Anh hanadda min aft a:lL 0 oc