SV. OCH IMoOrPr. fanor och miillaviska attributler.
Skålarne föreslogos af Hof-Marskalk wv. Beskow,
som äfven lärer hafva författat nedanstående
verser, hvilka vid tilifället afsjöngos:
If ån Galliens drufyo-kullar,
Elyscer-fältens dam,
Dit, der fria böljan rullar
Mellan banta-stenar fram,
Kommer du igen tillbaka,
Svensk till hjertat, som ditt land,
Tusen trogna härder skaka
Varmt din fosterländska band.
Se omkring dig! — Hyllning sänder
Dig hvar känsla, blick och röst.
Tacksam, minnets Jjusalf tänder
Altar-lågan i bvart bröst.
Hjertan Du, som segrar, vunnit, —
Våra ock, på fjerran strand,
Då vi i Ditt eget funnit
Än ett saknadt fosterland.
Och Du är ännu densamma
Som då Du, på segrens stig
Förd af uuga krigarns flamma
Första lagren bröt åt Dig;
Evig yngling, — fåfängt åren
Sänka sina skuggor ner,
Fåfängt vintren rör vid håren,
Då i hjertat våren ler!
Lagrens lön vid konstens bana,
Som på stridens, af dig vanns.
Under fridens sänkta fana
Räckes dig dess medborgs-krans,
Men en ring af Eterneller
Fäster vänskap kring ditt namn,
Tydande hur minnet fälier
En gårg domen om ditt namn.
Vid skålens återtagånde afsjöngos följande,
på Norrska språket författade verser, till ut-
tryckande af Norrmännes lika lifliga deltagande
i dagens högtid.
En Krands Dig Svcas Sönner byder,
Betydningsfuld og skjön den er,
Din Sjael, Din Faerd den aedelt tyder
Og Ingen mer forltjent den baer.
Tro ej at Nora Avind naerer
Naar Svea, stolt, Dig kalder Sön!
Du Nora og som Moder acerer,
Indslultter hende i Din Bön.
Maa Nora derför ogsaa flaette
Sin Blomst 1 varig Venskabs Krands,
Og Saga under Krandsen saette:
Dig kjacer var ogsaa Norges Gland..
Ei pralende den Blomst mond vaere,
Blandt Norges Fjelde fiudes den,
Kjerminde er dens Navn; — dens Acre
AL pryde Dig, Du Scandiens Ven,