stor nog att rymma hvarje djur jag ville dis-
sekera. Denna utväg syntes mig den bästa
att bibehålla vilda djur lefvande till följande
dagen, då det var för sent att anställa mina
anatomiska undersökningar; ty emedan säcken
gaf efter för alla rörelser, funno de intet mot-
stånd och kunde således icke få hål på honom.
Han blef nemligen icke fastbunden, och rörde
sig derföre åt alla håll med det inneslutna
djuret. : ,
Sedan vi hade tillsnört ormens gap så hårdt,
alt han icke kunde öppna det, stoppade vi
honom i säcker och lemnade honom till föl-
jande dagen åt sitt öde, Jag skulle ljuga om
jag sade att jag sof lugnt. Min hängmatta
var en våning öfver der ormen hade sitt lo-
gis, men golfvet var så bristfälligt, att på mån-
ga ställen hela tiljor fattades. Culacanara var
högst orolig och gjorde ett så förfärligt ovä-
sen, att, om sjelfva 7Iedusa varit min säng-
kamrat, hade hon ej kunnat plåga mig med
ett ohyggligare läte. I dagningen lät jag bå-
da till mig tio Negrer, som höggo ved på något
afstånd ifrån min boning. Hälften hade väl
varit nog, men jag fruktade att kanhända fle-
re skulle gripa till flykten, när säcken öpp-
nades. Det aflopp likväl utav all fara. Så
snart säcken blifvit uppknuten, böllo vi or-
men fast vid marken, och jag skar af honom
halsen, hvarvid han förlorade så mycket blod
som en oxe. Till klockan sex på aftonen var
han fu!!komligt dissekerad, Då jag undersök-
te tänderna, fann jag dem krokiga, med spet-
sen riktade åt svalget, men hvarken så stora
eller starka som jag hade väntat. De äro lik-
väl helt och hållet tjenlige för deras af na-
turen anvista förrättningar; ty då ormen ic-
ke tuggar hvad han förtär, så tjena tänderpe
endast till att gripa och fasthålla rofvet, tills
han slakat det belt.
TV ar RA