ve MV JvJRe oven SAG LidUuLtL adl ULLA MH
lyftade sabeln emot dem; detta var det: enda
svar jag gaf, och de syntes deröfver mycket
bestörte. i
Vi voro i detta ögenblick omkring 20 steg
ifrån ormens läger. Jag befallte nu Negrer-
na alt gå bakom mig, och tillsade den, som
gick mig närmast, att, i samma ögonblick som
jag träffade ormen, fatta tag i lansen; den an-
dra fick befallning att gifva noga akt på mi-
na rörelser. Det återstod mig nu endast att
fhåntaga begge deras sablar, ty jag var öfver-
tygad, att de annars, vid första skymt af fa-
ra, skulle hugga löst på ormen och förderfva
huden. Att dömma af deras ansigten, före-
föll dem denna afväpning såsom en handling
af det odrägligaste tyranni, och sannolikt var
deras enda tröst den, att jag befann mig emel-
lan dem och ormen. Sanningen att säga, slog
äfven mitt hjerta starkare än vanligt, och jag
var till mods såsom i krigstider en passagera-
re på ett bandelsfartyg, när ett skepp med
misstänkt flagg nalkas och kaptenen ropar
alle man på däck, för att rusta sig till strids.
För att icke skrämma ormen eller reta den
vill anfall, smögo vi oss fram så tyst som möj-
ligt, utan att röra hvarken hufvud eller ar-
mar, Jag höll lansen lodrätt framför mig,
spetsen ungefär en fot från marken. Ormen
förblef liggande orörlig; jag stötte till och
träffade honom på venstra sidan, tätt invid
halsen, och fastspikade hufvudet vid marken.
I ögonblicket fattade den näst intill mig stå-
ende Negern lansen och fasthöll den med all
sin styrka, under det jag hals öfver bufvud
störlade in i ormens läger för att bemäktiga
mig stjerlen och således sätta vår fiende ur
stånd att skada oss,
Då jag naglade honom fast vid marken,
uppgaf han ett förfärligt hväsande läte, så att
den lilla hunden tjutande sprang sin kos,
Emellan mig och ormen uppstod nu en hård-
nackad strid; afbrutna qvistar flögo rundt om-
kring åt alla håll. Jag ropade ull den andra
Negern, att kasta sig på mig, emedan jag ensam
kände nig för lätt att hålla ormens stjert; den-
na manöver gaf oss slutligen öfverhanden.
Efter ett par slängningar gaf han sig öfver-
vunnen, och det lyckades mig att fullkomligt
få håll på stjerten. Nu var ögonblicket inne
att helt och hållet försäkra oss om segern,
Under det den ena Negern bemödade sig att
fasthålla lansen vid marken och den andra
understödde mig, fick jag tillfälle att lösa mi-
na byxhängslen och binda dem om odjurets
Ormen, förgrymmad öfver detta ofog, upp-
bjöd alla sina krafter att rycka sig lös ur vå-
ra händer, men förgäfves. Det lyckades oss
att linda honom kring lansskaftet, och vi gjor-
de oss nu färdige att bära honom ur skogen.
Jag ställde mig vid hufvudet, som jag höll
i fastklämdt under armen; den ene Negern höll
upp buken och den andre stjerten. På detta
sätt anträdde vi vår marsch och hemkommbd
slutligen, sedan vi varit nödsakade hvila tio
gånger på vägen. :
Han väsnades derunder förfärligt för - att
göra sig lös, . Vi voro likväl för mycket nå