ve MV JvJRe oven SAG LidUuLtL adl ULLA MH lyftade sabeln emot dem; detta var det: enda svar jag gaf, och de syntes deröfver mycket bestörte. i Vi voro i detta ögenblick omkring 20 steg ifrån ormens läger. Jag befallte nu Negrerna alt gå bakom mig, och tillsade den, som gick mig närmast, att, i samma ögonblick som jag träffade ormen, fatta tag i lansen; den andra fick befallning att gifva noga akt på mina rörelser. Det återstod mig nu endast att fhåntaga begge deras sablar, ty jag var öfvertygad, att de annars, vid första skymt af fara, skulle hugga löst på ormen och förderfva huden. Att dömma af deras ansigten, föreföll dem denna afväpning såsom en handling af det odrägligaste tyranni, och sannolikt var deras enda tröst den, att jag befann mig emellan dem och ormen. Sanningen att säga, slog äfven mitt hjerta starkare än vanligt, och jag var till mods såsom i krigstider en passagerare på ett bandelsfartyg, när ett skepp med misstänkt flagg nalkas och kaptenen ropar alle man på däck, för att rusta sig till strids. För att icke skrämma ormen eller reta den vill anfall, smögo vi oss fram så tyst som möjligt, utan att röra hvarken hufvud eller armar, Jag höll lansen lodrätt framför mig, spetsen ungefär en fot från marken. Ormen förblef liggande orörlig; jag stötte till och träffade honom på venstra sidan, tätt invid halsen, och fastspikade hufvudet vid marken. I ögonblicket fattade den näst intill mig stående Negern lansen och fasthöll den med all sin styrka, under det jag hals öfver bufvud störlade in i ormens läger för att bemäktiga mig stjerlen och således sätta vår fiende ur stånd att skada oss, Då jag naglade honom fast vid marken, uppgaf han ett förfärligt hväsande läte, så att den lilla hunden tjutande sprang sin kos, Emellan mig och ormen uppstod nu en hårdnackad strid; afbrutna qvistar flögo rundt omkring åt alla håll. Jag ropade ull den andra Negern, att kasta sig på mig, emedan jag ensam kände nig för lätt att hålla ormens stjert; denna manöver gaf oss slutligen öfverhanden. Efter ett par slängningar gaf han sig öfvervunnen, och det lyckades mig att fullkomligt få håll på stjerten. Nu var ögonblicket inne att helt och hållet försäkra oss om segern, Under det den ena Negern bemödade sig att fasthålla lansen vid marken och den andra understödde mig, fick jag tillfälle att lösa mina byxhängslen och binda dem om odjurets Ormen, förgrymmad öfver detta ofog, uppbjöd alla sina krafter att rycka sig lös ur våra händer, men förgäfves. Det lyckades oss att linda honom kring lansskaftet, och vi gjorde oss nu färdige att bära honom ur skogen. Jag ställde mig vid hufvudet, som jag höll i fastklämdt under armen; den ene Negern höll upp buken och den andre stjerten. På detta sätt anträdde vi vår marsch och hemkommbd slutligen, sedan vi varit nödsakade hvila tio gånger på vägen. : Han väsnades derunder förfärligt för att göra sig lös, . Vi voro likväl för mycket nå