kas vara alltför lindriga för brott af denna
svåra beskaffenhet. Den som kan med lugnt
sinne lemna en nödställd utan försök till hjelp,
är helt visst mer omoialisk, än den, som af
sinnesrörelse hänföres till dråp. Och om den
nödstallde icke omkommer; skall den ohjelp-
samma åskådaren då icke alls näpsas för sin
omensklighet, och för det särskilta själslidan-
det, som han genom sin overksamhet tillfoga-
de den nödställde?
För öfrigt lar detta vara det enda tillfälle,
hvarest kommitgen upptagit något passivt
brott: oaktadt dessa i sjelfva verket kunna
vara så mångfaildiga, alt de tyckas snarare
hafva förtjent ett allmänt stadgande i 4:de
Kap. bland bestämmelserna af vållande. Mano
kan neml. vid många tillfällen vålla menni-
skors död eller andra stora olyckor, blott ge-
nom underlåtenhet att handla: och en sådan
underlåtenhet borde väl icke lemnas obestraf-
fad. Om man t. ex. vet någonting vara gif-
tigt, och ser en som derom är okunnig, vil-
ja förtära det, men underlåter att varna ho-
nom: eller om man ser, då eld börjar kom-
ma lös, utan att släcka den, eller åtminsto-
ne tillkalla hjelp, eller till och med utan att
ens söka väcka dem, som tilläfventyrs sofva
uti det antända huset: eller om mau ser en
Hgerning förehafvas, utan att söka förekom-
ma den, då det kunde ske utan egen fara så är
man ju på visst sätt vållande till olyckan el-
:er brottet.
26 Kap. 35 ff. Den som emot annan begår
misshandl, deraf han ljuter döden, vare så-
som baneman anscdd, ändå att döden endast
var en följd af en annan genom den miss-
handel i verksamhet satt orsak, elley miss-
handlens dödliga verkan kunnat genom ti-
digt använda botemedel förekommas, eller
misshandlen för särdeles kroppsbeskaffenhet
hos den döde, eller för de tillfälliga om-
ständigheter, hvarunder den tillfogades, or-
sakat döden.
Vid pröfning om eller huruvidt gernin-
gens dödliga verkan i banemannens uppsåt
låg, skola dock de omständigheter nu sagde
Päro, noga Öfvervägas.
Uti denna S. bestämsnes väl, hvad baneman
är, men icke huru han skall straffas. Att han,
då döden endast var en tillfällig följd af miss-
handlingen, icke skall straffas såsom för mord
eller dråp, tyckes sednare momentet antyda,
bvarest noga pröfning anbefalles, om eller hu-
ruvidt gerningens dödliga verkan i baneman-
nens uppsåt läg. — men om det nu vid pröfnin-
gen utrönes att banemannen icke haft lör upp-
såt alt ens göra den rivgaste skada: t. ex, att han
1i-folkträngsel sökt skaffa sig rum med armbågar-
ne, och dervid råkat trycka sönder ett hemligt
aneurisma i bröstet på sin granne: huru skall
denna gerning inför lagen anses? — Mer än
2 lagrum har jag ej kunnat hitta, som möj-
ligen skulle kunna komma i fråga att tilläm-
pa. Men vid hvartdera möta svårigheter. Det
enarar 10 Kap. 6 gaf följande lydelse: ?Har
någon uppsåtligen på lifsfarligt sätt miss-
handlat och såmedetst dödat annan, den han
dock e) dräpa ville; dömes, om misshand-