cke giftig, men dock stor nog att klämma injel n menniska och krossa alla dess benknotor. Vid sedermera anställd mätning befanns, att an var öfver fjorton fot lång. Denna ormrt är mycket sällsynt, och i förhållande till in längd mycket tjockare än någon annan kogsorm. En Culacanara af 14 fot är lika å tjock som en vanlig Boa af 24 fot. Då jag edermera hade huggit hufvudet af denna orm, unde jag beqvämt sticka mitt hufvudinigavet; ty hans käftar äro af naturen så beskafade att de tillåta en ovanlig utvidgning. En f mina vänner, en Holländare, nedlade en 30a af 22 fot, i hvars svalg ban fann begge wornen af en bjort. Ormen hade slukat djuet utan att vara i stånd att nedsvälja hornen, och måste derföre så länge behålla den bevärliga munsbiten qvar i mun, tills djurets sropp blifvit smält i magen och hornen aföllo af sig sjelfva. Det var just under matmältnings-processen Holländaren blef honom varse och dödade honom med ett skott genom vufvudet, Sedan jag hade öfvertygat mig om den af Negern upptäckta ormens storlek, smög jag nig helt sakta tillbaka, och lofvade upptäcaren fyra och den andra Negzern en Dollar, om de ville hjelpa mig att fånga honom. Emedan det redan började lida till aftonen, och jag ej kunde hämta någon nytta för mina inatomiska undersökningar, om dissekeringen öretogs vid nattens inbrytande, hade jag belutat fånga honom lefvande. Detta tänkte jag verkställa derigenom, att jag bakifrån strax vid hufvudet med lansen sökte fastspika honom vid marken. Då jag meddelade Negrerna min anfallsplan , besvuro de mig tillåta dem, utt först hämta en bössa och några man till hjelp, emedan de voro fast öfvertygade, att ormen annars skulle bringa oss om lifvet. Jag oaf likväl icke mitt bifall devtill, utan ryckte sabela ur handen på den ena Negern, befallte bonom följa mig, och hotade att nedhugga len förste, som gjorde min af att fly. Jag sade detta med leende uppsyn, men Negrerne skakade på hufvudet, liksom anade dem nåson olycka. När vi kommo till ort och ställe, jåg ormen ännu qvar på samma fläck; jag kunde likväl icke upptäcka hans hufvud, men slöt af den i ringlar liggande kroppens vridningar, att han måste hafva det på andra sidan af sitt läger, En art getblad, som hade slingrat sig om grenarne af det kaullfallna trädet, bildade ett för regn och solstrå!ar nästan pgenomträngligt tak, och sannolikt hade han sedan längre tid der haft sitt tillhåll. Jag fattade min knif, för att dermed så tyst som möjligt rödja undan växtbladen och orenarne, till dess jag kunde upptäcka ormens hufvud. Den ena Negern stod bakom mig med lansen, den andre med sin sabel i hand; den förres sabel lade jag för nödfall bredvid mig på marken, Sedan jag sålunda i största tystnad, med knäet på marken, hade arbetat en fjerdedels timme, fick jag ändtligen så stor öppning alt jag kunde upptäcka hufvudet; det låg emellan första och andra ringen, platt på marken, just i den ställning jag hade önÄt Re Då mas AA