AV SV eV SOA CC CN oo a TT oo oo ooo ooo PE Re FF VV Mg PERM Vv TR sina önskningar, och i nödfall med verksam handling, — således hela pluralitetea af folkmassan i de flesta Europeiska stater. De bekanta morden i Rhodez och den hemliga domstolen i Marseille ha gifvit henne den närmaste anledningen att deklamera häröfver, och förgäfves har man erinrat Minerva, att icke antaga en lös berättelse för obestridlig sanning, i synnerhet då flera fakta tyckas temligen ojäfaktigt vederlägga den första uppgiften. Ingen kan öfvertyga den, som ej vill bli öfvertygad; och Minerva skall således icke ändra mening af hvilka bevis som helst. Hon vill nödvändigt få ledtråden till denna propaganda, som spökar i hennes hjerna, och utom hvilken den gamla gyllene tidens lugn, med dess våld och barbari, ännu ostördt skulle hafva herrskat i Europa. Man har förut sett henne ställa Julirevolutionen, Polska revolutionen, de Italienska små resningarna och alla andra dylika, som skett eller komma att ske, på den Fransyska propagandans räkning: de tre offren i Rhedez äro en ryslighet för henne, ojemnförlig med alla dehundrade tusen som iuqvisitionen slagtat; hon erinrar om de Tyska student-föreningarne, och de löjliga jagterna efter demagogiska stämplingar, som mer än en sansad Tysk regering troligen nu mera önskade, att de aldrig ägt rum; hon anmärker det ehyggliga deruti, att den första Franska revolutionen utbröt, icke under Ludvig XI:s tyranniska regering, icke heller under Regenten eller Ludvig XV, utan under den älskvärda och godsinte Ludvig XVI, som upphäfde torturen och erkände sitt folks i århundraden bortglömda och misskända rätt att beskatta. sig sjelf, hvilken Konung samma folk mördade som en tyrann; Hon nedprutar Bartheleminattens offer till omkring 50,000, hvilka hon gerna vill skrifva på Religions-fanatismens räkning, och debiterar i dess ställe Franska revolutionen för ett vida större antal, än de 60,000 som Allehanda uppfört i denna besynverliga slagtar-räkning. Vi öfverlemna åt den tänkande läsaren af hvad politisk mening han må vara, att afgöra, om: den författare, som på detta sätt sammanblandar sken och verklighet, öfverdrift och sanning, — som framletar alla frihetsyrans skuggsidor, för att göra sjelfva friheten förhatlig, — som framställer folken som en massa af bedragare och bedragne, — om han har skäl att tillvita någon annan den jesuitiska satsen, att ändamålet helgar medlen. Kaw något mera Jesuitiskt tänkas än detta förfarande, som för öfrigt är aldeles ingenting nytt. Det är ett eko af de, under 40 år, tusen gånger upprepade deklamatienerna emot allt det förskräckliga i nationernas uppresningar och allt det goda och faderliga i den absoluta styrelselöormenz och man måste förundra sig, att en författare, med anspråk på förmåga, icke i våra dagar har annat att säga. Men den dåliga saken har få sidor, som utan blygd hunana vändas utåt; och: dess försvarare nödgas derföre oupphörligt predika öfver samma text. Minerva har icke mer än sina föregångare kunnat uppleta någon dräglig sida af det murkna beläte, hvilket hon, såsom dess vällönade prest så gerna vilie skaffa tillbedjare. nm. ee -m ee å av