förra menar hon det lilla senapskorn, som
skuile uppväxa till ett härligt träd, hvarunder
slägtet i kommande åldrar är bestämdt alt fin-
na skygd och utrymme för sin utbildning till
fullkomlighet, om icke liberalismen genom sitt
hotande språk afskräckt det af ålderdom lu-
tande gamla från att fredligt och med förtro-
ende lemna spiran till sin lagliga efterträdare,
det nya. Man kan fråga: när har det gamla,
chwu bofälligt det än varit, röjt den minsta
lust att lemna ifrån sig spiran? Tvärtom, ju
mer darrande dess händer varit, desto envisare
har det äflats att behålla henne. Är det icke
denna envishet, som förauvledt alla dessa våld--
samma försök emot det bestående, hvarom Mi-
nerva med så mycken fasa ordat? Liberalis-
men åter är, enligt Minervas tanka, en sekt,
sammansatt af menniskor, de der alla anse sig
elier föregifva sig vara kallade att försvara de
liberala idderna mot vådor, som aldrig exi-
sterat. — Således voro, enligt Minervas be-
grepp, Firankfurtska besluten, de Spanska, Por-
tugisiska och Neapolitanska Koastitutionernas
öfverändakastande, Carl X:s ordonnanser, kränk-
ningarne af Polska konstitutionerna m. m. en-
dast inbillade vådovr!
Liberalismen söker, enligt Minerva, att med
våld sätta sig ensam i besittning af de
liberala idgerna. Men härvid har Miner-
va förgätit, att den önskar ingenting högre
(och fordrar ingenting bestämdare, än attre-.
geringarne, de maktägande bland folken, må
sälta sig i besittning af dessa ideer och att de
hos dem måtte bära frukt till nationernas lyc-
ka och trefnad. Men Minerva, likasom de, tyc-
kes ej ha något emot de liberala idgerna, så
länge nemligen ingen vill sätta sig i besittning
,deraf.
Minerva anmärker att det bestående, af en
förlåtlig omtanka för sig. sjelf, icke gerna vill
låta sig utan motstånd aldeles bortsopas, om
det än skulle i åtskilliga stycken vilja gifva
med sig. — Vi våga tro, att der en sådan vil-
ja verkligen röjt sig, och — märkom väl —
röjt sig i tid, der uppstår aldrig fråga om det
i
beståendes bortsopande endast derföre att det )
består, utan om det odugligas och förderfligas
undanräödjande derföre att det är odugligt och
förderfligt. Men olyckan är, att det beståen-
de aldrig vill medgifva dessa sina egenskaper,
ehuru tydliga de än må vara, och att de mäk-
tige, i stället att sjelfve plantera reformernas
friska telning, fordra, liksom Minerva, att fol-
ken skola vänta till dess ett träd uppväxer af
senapskornet. När detta botaniska underverk
inträffar, lärer det också hända, att det goda,
nyttiga och sanna uppskjuter en själfsådd skörd
på despotismens hälleberg, bland barbariets tist-
lar och törnen och under egoismens förtram-
pande fötter, samt uppväxer, utan aila bemö-
danden af de vise och ädle bland folken att
utså dess frö och af folken sjelfva alt befordra
dess växt medelst bergets bortsprängande, tist-
larnas uppryckande och de förtrampande föt-
ternas aflägsnande.
Men vi ha kanske för länge uppehållit oss
vid några detaljer i Minervas Jesuitartikel. Vi
skola söka att taga dess allmänna system i ögon-
sigte.
TF: so 1 0 -. -
Vi sm Ant A AM WAR AN a DA TMA Li INYRODND mA s-