förra menar hon det lilla senapskorn, som skuile uppväxa till ett härligt träd, hvarunder slägtet i kommande åldrar är bestämdt alt finna skygd och utrymme för sin utbildning till fullkomlighet, om icke liberalismen genom sitt hotande språk afskräckt det af ålderdom lutande gamla från att fredligt och med förtroende lemna spiran till sin lagliga efterträdare, det nya. Man kan fråga: när har det gamla, chwu bofälligt det än varit, röjt den minsta lust att lemna ifrån sig spiran? Tvärtom, ju mer darrande dess händer varit, desto envisare har det äflats att behålla henne. Är det icke denna envishet, som förauvledt alla dessa våld-samma försök emot det bestående, hvarom Minerva med så mycken fasa ordat? Liberalismen åter är, enligt Minervas tanka, en sekt, sammansatt af menniskor, de der alla anse sig elier föregifva sig vara kallade att försvara de liberala idderna mot vådor, som aldrig existerat. — Således voro, enligt Minervas begrepp, Firankfurtska besluten, de Spanska, Portugisiska och Neapolitanska Koastitutionernas öfverändakastande, Carl X:s ordonnanser, kränkningarne af Polska konstitutionerna m. m. endast inbillade vådovr! Liberalismen söker, enligt Minerva, att med våld sätta sig ensam i besittning af de liberala idgerna. Men härvid har Minerva förgätit, att den önskar ingenting högre (och fordrar ingenting bestämdare, än attre-. geringarne, de maktägande bland folken, må sälta sig i besittning af dessa ideer och att de hos dem måtte bära frukt till nationernas lycka och trefnad. Men Minerva, likasom de, tyckes ej ha något emot de liberala idgerna, så länge nemligen ingen vill sätta sig i besittning ,deraf. Minerva anmärker att det bestående, af en förlåtlig omtanka för sig. sjelf, icke gerna vill låta sig utan motstånd aldeles bortsopas, om det än skulle i åtskilliga stycken vilja gifva med sig. — Vi våga tro, att der en sådan vilja verkligen röjt sig, och — märkom väl — röjt sig i tid, der uppstår aldrig fråga om det i beståendes bortsopande endast derföre att det ) består, utan om det odugligas och förderfligas undanräödjande derföre att det är odugligt och förderfligt. Men olyckan är, att det bestående aldrig vill medgifva dessa sina egenskaper, ehuru tydliga de än må vara, och att de mäktige, i stället att sjelfve plantera reformernas friska telning, fordra, liksom Minerva, att folken skola vänta till dess ett träd uppväxer af senapskornet. När detta botaniska underverk inträffar, lärer det också hända, att det goda, nyttiga och sanna uppskjuter en själfsådd skörd på despotismens hälleberg, bland barbariets tistlar och törnen och under egoismens förtrampande fötter, samt uppväxer, utan aila bemödanden af de vise och ädle bland folken att utså dess frö och af folken sjelfva alt befordra dess växt medelst bergets bortsprängande, tistlarnas uppryckande och de förtrampande fötternas aflägsnande. Men vi ha kanske för länge uppehållit oss vid några detaljer i Minervas Jesuitartikel. Vi skola söka att taga dess allmänna system i ögonsigte. TF: so 1 0 -. Vi sm Ant A AM WAR AN a DA TMA Li INYRODND mA s