-—12R TRE TRA AV JMM MYE od Sväla OO TUI ae mö bd Xmot molnen, till höger öppnade sig ett bråddjup. Hastigt ljusnar skegen som på bergsican beskuggade vägen, och jag varseblifver en hvit urhålkning i berget, och hvita gestalter, sysselsalte med att pålasta några åkdon. Ugglan i Friskytten saknades ej heller. Högst UPP på den hvita branten satt en svartmuskig groflemmad jättefigur, på samma vis klädd som de andre och med ett hvitt kläde bundet om de bruna, skäggiga kinderne. Det hela var en så kallad limugn eller hvad man vanligtvis kallar kalkugn. Små, torftäckte kojor ser man öfverallt liksom intryckte i fördjupningarne af berget eller inunder sjelfva de grå klippmassorne, så att man fruktar att hvarje ögonbliek se dem krossade. Något vildare, mörkare, men tillika majestätligare påminner jag mig ej hafva sett. För en menniskehatare skulle denna nejd vara en välkommen tillflykt. Ju mera man närmar sig gästgifvargården Munkesten, ju mera uppklarnar dock dess utseende. Till höger derifrån uppreser nu Halleberg sin nakna, lodräta mur, hvilken nedantill värnas af granar, som skulle det vara omgifvet af lifvakt, dock ej för sin säkerhet, utan sådan som älskade, goda Konungar nyttja, endast för att sätta riket i respekt och imponera på mängden. Ju längre man kommer, ju vackrare blir vägen. På ett ställe deraf, ser man emellan tväden på något afstånd ett vattenfall, som störtar sig från spetsen af Hunneberg ned i dalen, och så väl detta som de många qvarnar och sågar det dvrifver, frambringar en högst pittoresk effekt. Närmare staden omgifves vägen af landställen och Wenern utbreder allt mer och mer sin spegel, omkransad af skär, löflundar och holmar. Ankomsten skedde dock så sent till staden, att jag ej förrän följande dagen kunde bese den. Staden har en ganska skön belägenhet, vackra byggnader, ehuru af träd och ett slott, långt vackrare än det i Götheborg, ehuru dem för öfrigt ej kan jemföra sig dermed. Från andra sidan af den långa Dalbobron, som förbinder Westergöthbland och Dalsland, ser man staden framför sig på andra sidan eifven med silt residens, sin hamn och längre borttill hö ger, de vallar som för ut utgjort Weoenerns borg, och hvarpå nu, för att fullborda det krigiska af taflan, tvenne trumslagare öfvade sig. Från denna punkt har man äfv en ett skönt perspek tiv af stadens hufvudgata genom den i forn at stadsport uppförda vindbr yggan. Såsom en egenhet, hvilken jag ej förr någonstädes kan paminna mig hafva sett, föreföll mig det hvälfda trädtaket i stadens kyrka. För öfrigt är den ljus och vacker. En annan kuriositet, hvilken jag till och med förmodar det stadsboerne sjelfve ej veta af att de då ägde, eller. kanhända ännu äga, är att Sevelin säkert härifrån tagit modellen till sin granna kyparefigur i 715 år Paris, eller sådan han först framträder der med rödt knollrigt hår och gröna sammetsbyxor; men denna i sitt slag märkvärdiga person kunde så mycket mindre undgå att väcka min uppmärksamhet, som det var den första, hvilken här i staden mottog mig. För alt ännu samma dag få bese Trollhätt tan, afreste Jag härifrån i starkaste solhettan, hvilken i förening med de diuna. sandioa vägarne. ej fult skulle