till det nuvarande berget, och han sjelf der-
vader lefvande begrafven, midt ibland sina guld-
högar. Vid midnatt, säger man, visar sigännu
hans ande, och ilar jemrande omkring trakten
af det fordna slottet, till skräck för alla vand-
rare som råka möta honom. Så skall han pi-
aas, tills någen mäktar lösa förtrollningen och
sätta sig i besiltning af den underjordiska
skatten.
En afton sutto någre af stadens vise på
stadskällaren, rökte sin pipa och läskade
äg vid ölkrvaset, efter gammal ärlig Tysk
säd. Man glammade och disputerade om
kejsare och andra furstar, om Hambacherfesten,
Heidelbergervinfatet, Dantziger-Goldwasser och
andra vigtiga ämnen. Slutligen kom talet på
det ryktbara berget med den förborgade skat-
en. IHör på go Herrar, — ropade en kor-
pulent man, som den lifvande drycken gjort
mera öppenhjertig än vanligt — om ni vill
tro mig eller (j, i morgon afton skall jag kö-
ra bort den förb. . . . anden, så att han al-
drig skall låta höra af sig mer!
Stackars gastP — inföll en annan, unde:
cnpstämmigt åtlöje af hela laget,
Tror Ni jag talar i nattmössan? — svarade
förargad den tjocke herrn, som var skräddareål-
derman och Wirklicher Batb. Jag säger er än
en gång, Just jag sjelf skall gväsa den be-
sten, och anamma hela hans skatt på köpet.
Jag vet hvad jag vet, men förstår att tiga.
Den bestämda ton, hvaruti denna i staden
högt ansedda man yttrade detta, gjorde ver-
kan. Man började tro att händelsen satt ho-
nom 1 besittning af något bemligt öfver-
wenskligt konstgrep, och alla täflade att
vinna del af hans förtroende. Drickandel
blef lifligare, och hade slutligen:den verkan, alt
vår man ej kunde tiga med sin hemlig-
bet. Han yppade i djupaste förtroende, att
än ligare, som kunde mer än andra, varit
hos honom för några dagar sedan, och lofvat
skafia honom hela den förtrollade skatten, utgö-
rande 3 millioner dukater, om han ville vara
honom behjelplig vid andens besvärjande, hvil-
ket jägaren ej ensam vågade företaga. MHen,
tillade Åldermannen, det vore ändå roligt, om
någon annan tordes följa med.
Det vill jag, ropade alla med en mun.
Hm, svarade vår hedersman något öfver-
szaskad, anden är väl icke så farlig, när jag
närmare eftertänker saken; jag bjelper mig nog
ensam.
Nej! vi följa med, åtminstone för att hjelpa
bror hem med pengarne. Hur skall kära bror
ensam få hem dem ??
— Nå! må göra då! — Fyndet tillhör i alla
fall mig ensam, och ingen annan. — Fn sak
måste Ni dock märka, go herrar, ifall det
verkligen är ert allvar att följa mig! Ni bör
nödvändigt ha pengar på er, när besvärjnin-
gen sker; ty anden, som sjelf är en rik man,
ål inga toma fickor.
Man fann detta helt naturligt och lofvade
sätta sig efter andens nycker, man drack till
och med hans skål, och, berusade af punsch
och förhoppningar, skildes de hedervärde brö-
sJerpe. Hvar och en tumlade hem till sitt, och
drömde hela. natten om Holländska dukater,
OG 2 MR APS Få PG svan mm mm