till det nuvarande berget, och han sjelf dervader lefvande begrafven, midt ibland sina guldhögar. Vid midnatt, säger man, visar sigännu hans ande, och ilar jemrande omkring trakten af det fordna slottet, till skräck för alla vandrare som råka möta honom. Så skall han piaas, tills någen mäktar lösa förtrollningen och sätta sig i besiltning af den underjordiska skatten. En afton sutto någre af stadens vise på stadskällaren, rökte sin pipa och läskade äg vid ölkrvaset, efter gammal ärlig Tysk säd. Man glammade och disputerade om kejsare och andra furstar, om Hambacherfesten, Heidelbergervinfatet, Dantziger-Goldwasser och andra vigtiga ämnen. Slutligen kom talet på det ryktbara berget med den förborgade skaten. IHör på go Herrar, — ropade en korpulent man, som den lifvande drycken gjort mera öppenhjertig än vanligt — om ni vill tro mig eller (j, i morgon afton skall jag köra bort den förb. . . . anden, så att han aldrig skall låta höra af sig mer! Stackars gastP — inföll en annan, unde: cnpstämmigt åtlöje af hela laget, Tror Ni jag talar i nattmössan? — svarade förargad den tjocke herrn, som var skräddareålderman och Wirklicher Batb. Jag säger er än en gång, Just jag sjelf skall gväsa den besten, och anamma hela hans skatt på köpet. Jag vet hvad jag vet, men förstår att tiga. Den bestämda ton, hvaruti denna i staden högt ansedda man yttrade detta, gjorde verkan. Man började tro att händelsen satt honom 1 besittning af något bemligt öfverwenskligt konstgrep, och alla täflade att vinna del af hans förtroende. Drickandel blef lifligare, och hade slutligen:den verkan, alt vår man ej kunde tiga med sin hemligbet. Han yppade i djupaste förtroende, att än ligare, som kunde mer än andra, varit hos honom för några dagar sedan, och lofvat skafia honom hela den förtrollade skatten, utgörande 3 millioner dukater, om han ville vara honom behjelplig vid andens besvärjande, hvilket jägaren ej ensam vågade företaga. MHen, tillade Åldermannen, det vore ändå roligt, om någon annan tordes följa med. Det vill jag, ropade alla med en mun. Hm, svarade vår hedersman något öfverszaskad, anden är väl icke så farlig, när jag närmare eftertänker saken; jag bjelper mig nog ensam. Nej! vi följa med, åtminstone för att hjelpa bror hem med pengarne. Hur skall kära bror ensam få hem dem ?? — Nå! må göra då! — Fyndet tillhör i alla fall mig ensam, och ingen annan. — Fn sak måste Ni dock märka, go herrar, ifall det verkligen är ert allvar att följa mig! Ni bör nödvändigt ha pengar på er, när besvärjningen sker; ty anden, som sjelf är en rik man, ål inga toma fickor. Man fann detta helt naturligt och lofvade sätta sig efter andens nycker, man drack till och med hans skål, och, berusade af punsch och förhoppningar, skildes de hedervärde brösJerpe. Hvar och en tumlade hem till sitt, och drömde hela. natten om Holländska dukater, OG 2 MR APS Få PG svan mm mm