Denna smakens förbistring äri sjelfva verket
en moralisk epidemi och hvarje tidehvarf fram-
visar anomalier af detta slag. Medeltiden hade
sin Kabalistik och Astrologi, adertonde århun-
dradet sin Mesmer och Cagliostre, och det nit-
tonde, i hvilket vi lefva, det krampaktigt fan-
tastiska. I dessa besynnerliga förvillelser, som
så mycket aflägsna våra konstnärer från kon-(
stens egentliga ändamål, igenkänner man tyd-
ligt en robboing i nerfsystemet, som, lik aila
dylika alfektioner, sprider sig genom efterhärm-
ningen, och förökas genom vanan. Fördjupad
i åskådningen af medeltidens seder, hvilka blif-
vit vanställda genom en falsk historik kritik,
ha våra unga skriftställare fattat ett slags en-
tustasm för barbariet, hvilken i början tvun-
sen, såsom alla na! turstridiga känslor, sederme-
ra blifvit hos dem natorlig. De identifiera sig
så nära med den inbillade verlden, hvars barba-
viska storhet förleder dem, att de i det nu va-
vande samfundet öfverflytta de råa tidernas
fankar och känslor, några verkliga dårhushjon
inlägga till och med en afsjord råhet i sitt
spe åk, seder och dräcgt.
För dem och deras trosförvanter bor lifvets
ideal i en gammel Barons feodalstott, eller i en
spansk röfvares håla. De hysa det djupaste för-
akt för all nyare civilisation och alla goda se-
der. Vid skildringen af menniskohjertat anse
de endast de häftigaste, mest förstörande och
sönderslitande passioner värda uppmärksamhet.
tala oupphörligt om dolkar, pistoler och gift,
och skulle likväl icke med kall blod kunna se
en kyckling slagtas.
De äro offer för det historiskt fantastiska.
Men det gifves ett annat slags fantasteri, hvars
källa upprinoner från en egen art filosofi. Del
uppträder i den poetiska verlden med Jean
Sbogar, med Lord Byrons Korsar, med Schillers
Rifvare, hvaraf sedermera blefvo le Monstre
på Porte S:t Martin samt nyligen Han dIs-
lande, Bug Jargal; Quasimodo och alla Vic-
tor Hugos ohyggliga produktioner. Dessa äro
misantroper, som, sedan de kastat en halfi
djup och halft ytlig blick på verlden och mensk-
ligheten, intagas af det största förakt för den
dåliga fars som man kallar samhälle 3; de hafva
frågat efter orsaken till allt bestående, och när
de ej funnit något, i deras tycke förnuftigt svar,
ha de öppet lösgjort sig från samfundsordningen.
Tingens fysiska ordning föreföll dem lika dår-
aklig som den moraliska. För att således äf-
ven å sin sida parodiera skaparens verk, upp-
lifva de vidunder, personifikationer af det onda,
som beherrvskar verlden. Deras skildringar af
derna verld äro verkligt djefvulskas; de njuta
af lastens åsyn; mord, blodskam, skändliga brott,
plågor och förstörelser äro bufvudelementerna
i deras arbeten. Utan barmhertighet släpa de
oss till fängelser, hospitaler, slafhus, tjufnästen,
galgar, i afgrunden — öfver allt, med ett ord,
der det vankas jemmer, fan da snissian och
förbannelser, der man kan få se menskliga va-
relsers förnedring till djur, eller deras lidande
och förtvillan. .
Detta slag af det fantastiska, eller det så
kallade sataviska, är ännr allmännare än det
förra. och röter en starkare slälsrubbnino. De