Denna smakens förbistring äri sjelfva verket en moralisk epidemi och hvarje tidehvarf framvisar anomalier af detta slag. Medeltiden hade sin Kabalistik och Astrologi, adertonde århundradet sin Mesmer och Cagliostre, och det nittonde, i hvilket vi lefva, det krampaktigt fantastiska. I dessa besynnerliga förvillelser, som så mycket aflägsna våra konstnärer från kon-( stens egentliga ändamål, igenkänner man tydligt en robboing i nerfsystemet, som, lik aila dylika alfektioner, sprider sig genom efterhärmningen, och förökas genom vanan. Fördjupad i åskådningen af medeltidens seder, hvilka blifvit vanställda genom en falsk historik kritik, ha våra unga skriftställare fattat ett slags entustasm för barbariet, hvilken i början tvunsen, såsom alla na! turstridiga känslor, sedermera blifvit hos dem natorlig. De identifiera sig så nära med den inbillade verlden, hvars barbaviska storhet förleder dem, att de i det nu vavande samfundet öfverflytta de råa tidernas fankar och känslor, några verkliga dårhushjon inlägga till och med en afsjord råhet i sitt spe åk, seder och dräcgt. För dem och deras trosförvanter bor lifvets ideal i en gammel Barons feodalstott, eller i en spansk röfvares håla. De hysa det djupaste förakt för all nyare civilisation och alla goda seder. Vid skildringen af menniskohjertat anse de endast de häftigaste, mest förstörande och sönderslitande passioner värda uppmärksamhet. tala oupphörligt om dolkar, pistoler och gift, och skulle likväl icke med kall blod kunna se en kyckling slagtas. De äro offer för det historiskt fantastiska. Men det gifves ett annat slags fantasteri, hvars källa upprinoner från en egen art filosofi. Del uppträder i den poetiska verlden med Jean Sbogar, med Lord Byrons Korsar, med Schillers Rifvare, hvaraf sedermera blefvo le Monstre på Porte S:t Martin samt nyligen Han dIslande, Bug Jargal; Quasimodo och alla Victor Hugos ohyggliga produktioner. Dessa äro misantroper, som, sedan de kastat en halfi djup och halft ytlig blick på verlden och menskligheten, intagas af det största förakt för den dåliga fars som man kallar samhälle 3; de hafva frågat efter orsaken till allt bestående, och när de ej funnit något, i deras tycke förnuftigt svar, ha de öppet lösgjort sig från samfundsordningen. Tingens fysiska ordning föreföll dem lika dåraklig som den moraliska. För att således äfven å sin sida parodiera skaparens verk, upplifva de vidunder, personifikationer af det onda, som beherrvskar verlden. Deras skildringar af derna verld äro verkligt djefvulskas; de njuta af lastens åsyn; mord, blodskam, skändliga brott, plågor och förstörelser äro bufvudelementerna i deras arbeten. Utan barmhertighet släpa de oss till fängelser, hospitaler, slafhus, tjufnästen, galgar, i afgrunden — öfver allt, med ett ord, der det vankas jemmer, fan da snissian och förbannelser, der man kan få se menskliga varelsers förnedring till djur, eller deras lidande och förtvillan. . Detta slag af det fantastiska, eller det så kallade sataviska, är ännr allmännare än det förra. och röter en starkare slälsrubbnino. De