Ni hö pen se til Sundsvall med barlast, för att derstädes inlaga last tiil Spanien. (Cötheborgs Dagblad). En Liäkares refl xioner öfver det fantastiska i Liveratusen. (ur Gazelte medicale de Paris). Detta ämne förtjenar stor uppmärksamhet af så väl läkaren som filosofen. Vi gifva ordel fantastisk en vidsträcktare betydelse än i dagligt språkbruk, och vilja dermed utmärka nägra af de väsentligaste esenlhelerna i vår pu varande litteratur och konst i allmänhet, nemligen: 1) det tydliga föraktet för all skicklivhet, ordni ng och reglor vid plananläggningen af ett arbete; 2) den systematiska efterhärmnivgen af det tula och eräsliga i utförandet; 3) böje Isen för det bizarra, obestämea; oklara och oformliga i tankar och känslor: 4) slutligen en afsigtligz förvrängning af språket, ett tillkonstladt maner, tvungna ordflogningar, ett öfverdrifvet bruk af nya, främmande ord, alltsammans tecken tili barbari och förfall. Det torde knapt vara nödigt, alt bevisa sanningen af hvad vi här sagt. Man tage blott en ny roman i handen; företalet. är alltid en afhandling, hvari auktorn förklarar, att det gifvesintet slag s regel, ingen lag, inga litterära pligter, att han ej erkänner någon lagstifta re i koasten, annat än konstnärernes tycke och inbillningskraft, på hvilka skäl han rättfärdigar allt det afskyvärda i sitt arbete. Romanen sjelf motsäger sällan företalet. En ganska vanlig inbillnings armod häfves ständigt genom målningarves cynism och stilens. besynnerlighet. Ifrån början till slut vadar man i blod och i fysisk och moralisk smuts af alla slag. Äfven titelvignetten ingår i författarens sinne, och antyder genom en gnillotine eller något otäckt uppträde på ett symboliskt sätt det i det finaste rosenfirgade eller ljusgula papper bundna med olå äsliva göthiska bokstäfver tryckta hela, hvars Författare redan på omslavet vill tillkännagifva den storartade. originaliteten af sitt snille. Sådana sköna, förstånd och hjerta bildande saker spridas nu i tusentals exemplar genom de litterära arsenalferna, — låävbibliotekerna, till alla stånd, från Prinsessan till kölspioen. Med undaut tas af Lamartine och Beranser, hvilka ensamme besjnnga hvad som förtjenar besjungas i ett ädelt harmoniskt språk, rimma alla andra poeter på sin rotvälska lika sådana styguelser, hvarmed romanskrifvarenas prosa är uppfylld. Denna nationolsmakens förfall vittrar en I syr pnerhet på teatvarneistor skala och med ä i nu mera hotande drag. Vi förvånas öfver, ant Bomarne fordom knude finna behag i gladiatörernas strider. Men hvem vet ivarthän behofvet af häftiga. sinnesskakningar och pinsamma känslor kan föra oss, helst våra dramatiska förfaltare, genom: sina gräsliga fram ställningar af allt hvad den fysiska naturen I ech. den moraliska verlden har förfärligt och weed annotragmiat harnnnsda Ar att ändiol Under.