Ni - hö pen se -
til Sundsvall med barlast, för att derstädes
inlaga last tiil Spanien.
(Cötheborgs Dagblad).
En Liäkares refl xioner öfver det fantastiska
i Liveratusen.
(ur Gazelte medicale de Paris).
Detta ämne förtjenar stor uppmärksamhet af
så väl läkaren som filosofen.
Vi gifva ordel fantastisk en vidsträcktare be-
tydelse än i dagligt språkbruk, och vilja der-
med utmärka nägra af de väsentligaste esenlhe-
lerna i vår pu varande litteratur och konst i
allmänhet, nemligen: 1) det tydliga föraktet för
all skicklivhet, ordni ng och reglor vid planan-
läggningen af ett arbete; 2) den systematiska
efterhärmnivgen af det tula och eräsliga i ut-
förandet; 3) böje Isen för det bizarra, obestäm-
ea; oklara och oformliga i tankar och känslor:
4) slutligen en afsigtligz förvrängning af språket,
ett tillkonstladt maner, tvungna ordflogningar,
ett öfverdrifvet bruk af nya, främmande ord,
alltsammans tecken tili barbari och förfall. Det
torde knapt vara nödigt, alt bevisa sanningen
af hvad vi här sagt. Man tage blott en ny ro-
man i handen; företalet. är alltid en afhand-
ling, hvari auktorn förklarar, att det gifvesin-
tet slag s regel, ingen lag, inga litterära pligter,
att han ej erkänner någon lagstifta re i koasten,
annat än konstnärernes tycke och inbillnings-
kraft, på hvilka skäl han rättfärdigar allt det
afskyvärda i sitt arbete.
Romanen sjelf motsäger sällan företalet. En
ganska vanlig inbillnings armod häfves ständigt
genom målningarves cynism och stilens. besyn-
nerlighet. Ifrån början till slut vadar man i
blod och i fysisk och moralisk smuts af alla
slag. Äfven titelvignetten ingår i författarens
sinne, och antyder genom en gnillotine eller
något otäckt uppträde på ett symboliskt sätt
det i det finaste rosenfirgade eller ljusgula pap-
per bundna med olå äsliva göthiska bokstäfver
tryckta hela, hvars Författare redan på om-
slavet vill tillkännagifva den storartade. origi-
naliteten af sitt snille. Sådana sköna, förstånd
och hjerta bildande saker spridas nu i tusen-
tals exemplar genom de litterära arsenalferna, —
låävbibliotekerna, till alla stånd, från Prinses-
san till kölspioen.
Med undaut tas af Lamartine och Beranser,
hvilka ensamme besjnnga hvad som förtjenar
besjungas i ett ädelt harmoniskt språk, rimma
alla andra poeter på sin rotvälska lika sådana
styguelser, hvarmed romanskrifvarenas prosa är
uppfylld.
Denna nationolsmakens förfall vittrar en I
syr pnerhet på teatvarneistor skala och med ä i
nu mera hotande drag. Vi förvånas öfver, ant
Bomarne fordom knude finna behag i gladia-
törernas strider. Men hvem vet ivarthän be-
hofvet af häftiga. sinnesskakningar och pin-
samma känslor kan föra oss, helst våra dra-
matiska förfaltare, genom: sina gräsliga fram
ställningar af allt hvad den fysiska naturen I
ech. den moraliska verlden har förfärligt och
weed annotragmiat harnnnsda Ar att ändiol Under.