Men låt mig först skåda
De vingar så små;
Af guld äro båda
Saphirer uppå!
Små perlhvita ringar
I väfven du har,
Bland fjärilevingar
Det täckaste par!
Turkoser så rara
På sammetet blå,
Der skina så klara,
Som runorna små!
Hvem klädde dig, lilla
Så underbart grann?
Du tar väl ej illa
Att jag Dig upphann?
Hvem väfde den skrudem
Af sammet så skön!
är Blåsippan Bruden
Och Brudgummens lön.
I Må sidendrägten
Hon vinkar så huld,
Och vaggas af flägten
I Solstrålars guld.
Hon väntar i lunden
Papilio, sin vän.
Men än är Du bunden,
Du slipper cj än. — —
Dock flyg! ingen plåga
Skall Ida dig ge;
Så fri må Du tåga
Din fröjd vill jag set
Sc! fri är den itla
Han flyger så glad,
Och sätter sig stilla
På Blåsippans blad.
Han kinderna smeker
Och tar mången kyss
Sin ängslan så läker,
Kom stilla, och lyss!
Hör ljusalfen talar:
Nyss fånge jag var,
Din kärlek hugsvalar
Med blicken så klar!
Allt ler i Naturen,
Hvar blomma slår ut,
Till fiöjd blef du buren,
O menniska, njut!