Men låt mig först skåda De vingar så små; Af guld äro båda Saphirer uppå! Små perlhvita ringar I väfven du har, Bland fjärilevingar Det täckaste par! Turkoser så rara På sammetet blå, Der skina så klara, Som runorna små! Hvem klädde dig, lilla Så underbart grann? Du tar väl ej illa Att jag Dig upphann? Hvem väfde den skrudem Af sammet så skön! är Blåsippan Bruden Och Brudgummens lön. I Må sidendrägten Hon vinkar så huld, Och vaggas af flägten I Solstrålars guld. Hon väntar i lunden Papilio, sin vän. Men än är Du bunden, Du slipper cj än. — — Dock flyg! ingen plåga Skall Ida dig ge; Så fri må Du tåga Din fröjd vill jag set Sc! fri är den itla Han flyger så glad, Och sätter sig stilla På Blåsippans blad. Han kinderna smeker Och tar mången kyss Sin ängslan så läker, Kom stilla, och lyss! Hör ljusalfen talar: Nyss fånge jag var, Din kärlek hugsvalar Med blicken så klar! Allt ler i Naturen, Hvar blomma slår ut, Till fiöjd blef du buren, O menniska, njut!