0 VV 0
cC
medlemmar lärer vara de förnämsta testamen-
taricernes ombud ).
Då Ios. har hvarken afsigt eller uppdrag alt än-
nu oitentligsöra hela förloppet af saken med alla
de omständigheter, som kunna inverka på dess slut,
avföres här blott hvad som fordras till berig-
tigande af misstagen i den nyssnämda berät-
telsen.
Postmästaren G. F. Wahrenberg, som afled i
Arboga den 7 Maj nästlidet år, efterlemnade
ett skriftligt förordnande af den S Maj 1831,
hvarigenom hans betydliga förmögenhet dispo-
nerades dels till behöfvande anhöriga, dels ull
belöning af trogen tjenst, och dels, ull största
beloppet eller omkring 50,000 Kdr R:gds, till
en pensionsfond för fattiga, i Arboga boende,
Embetsmäns, ståndpersoners eller hederliga bor-
gares enkor, eller oförsörjda, fader- och mo-
derlösa, döttrar. Detta förordnande fanns,
elter Hr Wahrenbergs död, inneslutet i et!
med hans sigill försedt konvolut; befanns al
bonom egenlkändigt undertecknadt och för-
tydlgadt samt af vittuen bestyrkt; och in-
gen skymt af tvifvel fanns om dess äkthet
Dess innehåll röjde, i afseende på föreskvif-
terne om dispositionernas utförande, en mogen
öfverläggnuing, och dess aktningsvärda syftning
rättfärdigade en hel lefnads sträfvanden och
försakelser. Testator hade för ädla ändamål
disponerat öfver frukterne af ett sparsamt och
mödosamt hf, och hade icke i någon mon öf-
verträdt gränserna af sin lagliga vält; men an-
blicken af det rika boet retade några af hans
anhöriga, — af hvilka en och annan förut var
i välstånd — att söka tillintetgöra hans välgöran-
de afsigter. De väckte vid Arbo: ga Rådstulfvukhätt
klander mot testamenlet — hvars äkthet de
lixväl erkände. Då deicke hade någon giltig an-
märkning mot det väsendtliga i förordnandet
höllo de sig vid dess former; och som händel-
sevis en br oder till ena testamentsvittnet hade
deruti fått en fördel sig tillagd, jäfwades sam-
ma vittne, och Domstolen ansåg, på sådan
rund, testamentets form vara ofullständig,
och upphäfde detsamma. — Det var icke, så:
som Red. berättat, det jäfvade vilnet sjelf,
som fått ett legat i testamentet, och sålede
skulle hafva vittnat i egen sak.
Red:s spådom om sakens slut vill Insändaren
icke nu upptaga till vederläggning, enär så-
dant skulle förutsätta en omständlig framställ-
ring af all den bevisning, som redan 1 målet
blifvit förebragt och troligen lärer komma att än-
nu mera ökas. Dock vill ins upplysa Bied. der-
om, att det alldeles icke är exempellöst att
testamentariska förordnanden blifvit fastställda,
då till ett cjäfvigt testamentsvittue kommit
annan bindande bevisning. Redakitonen os
bos Insändaren få bese flere af högsta maktens
domar, som bevisa sanningen af denna uppgilt
Wabhbreobergska lestamenis-lagarne torde icke
ännu halva uttömt sin bevisning; och tills
delta skett, och saken blifvit ätninstonei lHof-
Rätten utagerad, hade Red. lämpligast bordt )
j
I
1
I
uppskjula silt oitentliga omdöme om målets
) Redaktionen bör upplysa, att dess uppgifter
bämtades från en person, som föregaf noggrann
kännedom om hela saken, och hvars lörsäk-