ntar taglt de inneslutne t R:dr 16 sk. B:kå;
och på denna bekännelse, dömdes han af Råd-
bhus-hatlen, att mista JHlifvet och varda
hängd, och förpassades emedlertid ull Läns-
bästet,
Om Lindqvist å Posten uttagit annans bref
och dervutur tllgripit penningar, hade ett så-
daut brott enligt 1746 års författning medfört.
hfvets förlust, (likväl efter laglig bevisning,
men ej blott på egen bekännelse). Då han deremot
sjelf hade emottagit brefvet till fortskaffande
innefattade hans brott egentligen ett försoil
lande af anförtrodt gods. Detta borde egent-
ligen enligt 12 Cap. 3 Y, sista mom MHandels-
nalken icke straTas med annat, än snatteri-
bot, så framt icke en förseg lad papperslapp
hall hafva en mycket större helgd än ett för-
segladt skåp, kista eller paket, som anföstros
någon till förvaring.)
Då Kongl. Hof-Rätten skärskådat denna be-
synnerliga ransakning och dom, blef målet
aleriörvist för nödig bevisnings åstadkomman-
le. Lindavist inställdes derföre åter inför
nältas och som Herr Borgmästarens Son, på
det sätt som nämnt är, var bemängd 1 saken.
fastän han, som förde Protokollet, vid första
ransakningen icke kommit att nämna det, så
fann Herr Borgmästaren nu onödigt att jif-
va sig. Anzan Domare förordnades, men då
målet den 10:de Juni åter skulle företagas, au-
mältes, alt Lindqvist, som å Smedjegårdshäk-
tet var ganska sjuk, icke kunde inställas, utan
skulle hans tillfrisknande afbidas.
) Hof-Rätterne ha de sednare åren brukat å-
lägga ohka ansvar för detta brott, vanligen
nio par spö jemte dubbla tjufvaböter; men
gerom ett reskript år 1927 förordnade Kongl.
Maj:t att det alltid skall bestraffas med hif-
vets förlust. Huru barbarisk denna lag är
finner Läsaren af ofvanstående je mförelse.