ntar taglt de inneslutne t R:dr 16 sk. B:kå; och på denna bekännelse, dömdes han af Rådbhus-hatlen, att mista JHlifvet och varda hängd, och förpassades emedlertid ull Länsbästet, Om Lindqvist å Posten uttagit annans bref och dervutur tllgripit penningar, hade ett sådaut brott enligt 1746 års författning medfört. hfvets förlust, (likväl efter laglig bevisning, men ej blott på egen bekännelse). Då han deremot sjelf hade emottagit brefvet till fortskaffande innefattade hans brott egentligen ett försoil lande af anförtrodt gods. Detta borde egentligen enligt 12 Cap. 3 Y, sista mom MHandelsnalken icke straTas med annat, än snatteribot, så framt icke en förseg lad papperslapp hall hafva en mycket större helgd än ett försegladt skåp, kista eller paket, som anföstros någon till förvaring.) Då Kongl. Hof-Rätten skärskådat denna besynnerliga ransakning och dom, blef målet aleriörvist för nödig bevisnings åstadkommanle. Lindavist inställdes derföre åter inför nältas och som Herr Borgmästarens Son, på det sätt som nämnt är, var bemängd 1 saken. fastän han, som förde Protokollet, vid första ransakningen icke kommit att nämna det, så fann Herr Borgmästaren nu onödigt att jifva sig. Anzan Domare förordnades, men då målet den 10:de Juni åter skulle företagas, aumältes, alt Lindqvist, som å Smedjegårdshäktet var ganska sjuk, icke kunde inställas, utan skulle hans tillfrisknande afbidas. ) Hof-Rätterne ha de sednare åren brukat ålägga ohka ansvar för detta brott, vanligen nio par spö jemte dubbla tjufvaböter; men gerom ett reskript år 1927 förordnade Kongl. Maj:t att det alltid skall bestraffas med hifvets förlust. Huru barbarisk denna lag är finner Läsaren af ofvanstående je mförelse.