Ibland de författningar här i landet, som mest hafva behof af förändring, äro utan tvifvel Kongl. Förordningen af den 5 Mars 1746 och Kongl. brefvet af den 23 April 1752, angående ansvar för den, som uppbryter andras br ef och derutur tager pennninpgar. Följande brotunäl lemnar ett nytt bevis härpå till de många föregående?: Stadstjenaren i Sigtuna, Robert Lindqvist, atvek staden för någon tid sedan och begaf sig till Stockholm, der han antog värfning vid elt af gardes-regementerva. Då bevis öfver hans frägd infordrades för hans antagande, hade emedlertid under havs bortvaro upptäckts, ait han af privat person till fortskallaude emottagit ett bref med inneslutnue 1 fdr 16 sk. Banko, som cj fråmkomat. Upptacften häraf kedde på det situct, att hans moder i deras hewvist funnit ett bref upobroti; och som hon j kunde läsa, vände hon sig tull fr Borgmästarens Son, hyvillen Cher inhämtande af brefvets innehåll, och samtal derom med målsägaren, toz för as jorat , alt Lindeavist hade tillgripit de deruti inneslhitne penning arne. Några dagar efter denna upptäckt förspordes Lindqvist ålerkomtaca till Siriuna, gömd hos sin moder, hvarlöre han, såsöm rymmae, af Stadsfiskalen arresterades, ställdes för hälta, erkände sig hafva uppbrutit brvefvet och der