o sd Yet VIL alla tankar pa CGenna sak; ICke derföre, att jag icke kände hvad den båtade, utan emedan jag ingen visste att densamma anförtro, som icke sjelf skulle äta mjölet och spisa mig med agnarna. Men sedan i eder detta verk påltagit, glädes jag; deruti stadig! förboppandes ett godt stöd, under den börda jag bära måste. Gud, som allt i sin vård hafver, hjelpe oss väl öfver denna vintern, så hoppas jag, att genom -eder sorgfällighet sommaren skall falla oss lättare. Gud gifve ock framgång, hädanefter som hittills, åt vår rättvisa sak, hans namn till ära, hans kyrka till ro, oss alla till evig salighet!? Vårt tillstånd här ute skulle jag omständeugen för eder framställa, derest icke min hand af Dirschauiska slängarne, vore styf och till skrifvande fast oduglig. VWVeten dock, att fienden är för närvarande svag både till häst och fot, dock icke så till ställning, hafvande undev sig hela Tysklarvd till rof. Jag är dock för närvarande sysselsatt att samla folk i mening att honom snart besöka, der Gud gifve sin lycka tilll!!! — Det är ou på tjugonde året, som jag med mycken möda, men också Gudilof med mycken heder vårt fädernesland förestått. Jag har detsamma alitid älskat och ävat, likaså dess trofasta inbyggare och för deras skull föga aktat beqvämiighet, rikedom, ja sjelfva lifvet; sökande i denna verlden insenting annat, än att fullgöra de pligter, till hvilka Gud låtit mig födas. Nu är väl denna vår sak rättvis och god, men krigets utgång deremot oviss, likaså menniskans listid. Derest mig något dödligt vederfaras skulle, vore de mina i mång målto medömkan värde; båda qvinnor; modern rådiös; dottern omyndig jungfru; olyckliga, om de sjelfva få råda; olyckliga, om andra råda öfver dem. Deföre förmanar jag och beder eder för Kristi skull, att icke fälla modet, derest något sådant inträffade. Mitt minne och de minas välfärd anbefaller jag uti eder hand. Gören mot dem så, som i viljen, att Gud med eder och de edra görandes varder, och som jag mot dem göra skulle, derest de sådant efter Guds vilja behöfde. Faderskärleken trycker mig dessa rader nr pennan. Jag betraktar nemligen eder som ett mig af Gud gifvet medel, många svåra saker att bära, äfven dem, som mig 1 verlden tunvast trycka, Dock allt detta tillika med lif och själ och allt, hvad Gud hofver mig gifvit, befaller jag åter uti hans hand, otvifvelaktigt förhoppandes i denoa verlden det bästa, och efter detta lifvet frid, fröjd, och evig salishet. Det jag ock allt i sinom tid eder trobgen tillönskar. Jag bhlifver eder, så länge jag lefver, alltid gunstig och väl benägen, Gustavus Adolphus. Oxenstjerna svarade: Eders Kongl. Majestät min underdåniga, trogna tjenst, så länge jag Iefver! Eders majestäts gunstiga havdbref af d. 4 sistl. har jag med tillbörlig vördnad mottagit och genomläst, men kan af dess läsande aldrig mättas, billigt tryckande detsamma till mina läppar hvarje gång, jag tager det i händerna. Atteders majestät, ihugkommandes detta lifvets korthet och menskliga bändelser, betygar sitt förtroende ull min ramlida val, kasa for dess egen älskeliga gemål och lifsarfvinge. Men efter nu eders majeståt mig sådana höga åligganden anförtror, så bör mig deremot icke fördölja, hvad mitt sinne oftast och hårdast trycker. Uti alla, så enskilda som allmänna svårigheter, hvilka mig omgifvit, har jag alltid medelst arbete och flit hoppats på en god utgång, likasom jag också alltid trott fäderneslandet kunna räddas äfven utur större farligheter än nu, så länge nemlizen jag vetat eders majestät vara vid Lif och hälsa. Men så ofta jag kommer på de tankar, alt eders majestät en menniska är, underkastad de faror och olyckor, för hvilka ingen är fri, hvarken den, som purpurmanteln bär, eiler den, som i blångarn klädes; och när jag derjemte betänker fäderneslandets tillstånd så inom som ulom, då känner jag min svaghet och hissnar, bedjande, att Jag den dagen icke lefva måtte, Min högsta tröst och styrka är Guds barmhertighet och nåd, fäderneslandet och det konungsliza huset intill denna dag underbarligen betedd. I förtröstan på samma nåd hoppas jag, önskar af hjertat och beder Gud innerligen, det mig må vederfaras den lycksaligbet att i all min: ifstid få arbeta i eders kongl. majestäls tjenst och efter dess befallnirg, då jag med godt mod hoppas god utgång på alla företag, ehuu svåra och farliga de än synas kunna. Men derest Gud för våra synder skull ville straffa oss alla och mig i synnerbet med att lefva den dag, eders majestät något dödeligt vwvidkomme, då är för eders majestät och än mera för mig nogsamt känd den ringa förmåga, jag besitter; likaledes, huru det föga anseende, jpg för det närvarande kan äga, lätt skulle förfalla, såsom blott och bart beroende af eders majestäts gunst. Dock, hvad jag göra kan, det vet jag icke, värderar det icke heller stort. Men, hvad i min yttersta förmåga står, det lofvar jag, utan skrymtan, med underdånighet och trohet; nemligen att såväl vid eders majestäts frånfälle, det Gud länge fördröje, såsom ock i dess lifstid, för eders majestät och dess böga omvårdnad göra, lida och umgälla, så vidt jag förstår, och förmår, gerna uppoffrande milt och de minas Hf, blod och allt det menniskorna i denna verlden kärt hafva; så att jag det ansvara kan, icke blott ör samtid och efterverld, hvilkas omdöme stupdom kan bedragas, utan för all verldens domare. Samma tänkesått skall jag mina efterkommande bjuda och i mflemna, så framt de min välsignelse åtnjuta vilja. Tillslut bes der jag Gud innerligen och af hjertat, att icke låta saken komma derhän, utan gifva eders majestät hälsa och långt lif, råd och krafter alt först göra en god ända på sina krig, och sedan uti många och lugna år bereda fäderneslandets tillväxt och förkofran, och slutligen i sinom tid och hehaglig. ålder lemna åt älskade lifsarfvingar sin tron att innehafvas man efter man, så länge verlden står. Jag anbefaller mig och de mina uti eders majestäts gunst och nåde, och blifver i alla mina I:fsdagar eders konel. majestäts un derdånigste, trogne och hörsamme tjenare, Axel Oxenstjerna. LL An