o
sd
Yet VIL alla tankar pa CGenna sak; ICke der-
före, att jag icke kände hvad den båtade, u-
tan emedan jag ingen visste att densamma an-
förtro, som icke sjelf skulle äta mjölet och
spisa mig med agnarna. Men sedan i eder
detta verk påltagit, glädes jag; deruti stadig!
förboppandes ett godt stöd, under den börda
jag bära måste. Gud, som allt i sin vård haf-
ver, hjelpe oss väl öfver denna vintern, så
hoppas jag, att genom -eder sorgfällighet som-
maren skall falla oss lättare. Gud gifve ock
framgång, hädanefter som hittills, åt vår rätt-
visa sak, hans namn till ära, hans kyrka till
ro, oss alla till evig salighet!?
Vårt tillstånd här ute skulle jag omstände-
ugen för eder framställa, derest icke min hand
af Dirschauiska slängarne, vore styf och till
skrifvande fast oduglig. VWVeten dock, att fien-
den är för närvarande svag både till häst och
fot, dock icke så till ställning, hafvande un-
dev sig hela Tysklarvd till rof. Jag är dock
för närvarande sysselsatt att samla folk i me-
ning att honom snart besöka, der Gud gifve
sin lycka tilll!!! — Det är ou på tjugonde å-
ret, som jag med mycken möda, men också
Gudilof med mycken heder vårt fädernesland
förestått. Jag har detsamma alitid älskat och
ävat, likaså dess trofasta inbyggare och för
deras skull föga aktat beqvämiighet, rikedom,
ja sjelfva lifvet; sökande i denna verlden in-
senting annat, än att fullgöra de pligter, till
hvilka Gud låtit mig födas. Nu är väl denna vår
sak rättvis och god, men krigets utgång deremot
oviss, likaså menniskans listid. Derest mig nå-
got dödligt vederfaras skulle, vore de mina
i mång målto medömkan värde; båda qvinnor;
modern rådiös; dottern omyndig jungfru;
olyckliga, om de sjelfva få råda; olyckliga,
om andra råda öfver dem. Deföre förmanar
jag och beder eder för Kristi skull, att icke
fälla modet, derest något sådant inträffade.
Mitt minne och de minas välfärd anbefaller
jag uti eder hand. Gören mot dem så, som i
viljen, att Gud med eder och de edra göran-
des varder, och som jag mot dem göra skulle,
derest de sådant efter Guds vilja behöfde.
Faderskärleken trycker mig dessa rader nr
pennan. Jag betraktar nemligen eder som ett
mig af Gud gifvet medel, många svåra saker
att bära, äfven dem, som mig 1 verlden tun-
vast trycka, Dock allt detta tillika med lif
och själ och allt, hvad Gud hofver mig gif-
vit, befaller jag åter uti hans hand, otvifvel-
aktigt förhoppandes i denoa verlden det bästa,
och efter detta lifvet frid, fröjd, och evig sa-
lishet. Det jag ock allt i sinom tid eder tro-
bgen tillönskar. Jag bhlifver eder, så länge
jag lefver, alltid gunstig och väl benägen,
Gustavus Adolphus.
Oxenstjerna svarade: Eders Kongl. Maje-
stät min underdåniga, trogna tjenst, så länge
jag Iefver! Eders majestäts gunstiga havdbref
af d. 4 sistl. har jag med tillbörlig vördnad
mottagit och genomläst, men kan af dess lä-
sande aldrig mättas, billigt tryckande detsam-
ma till mina läppar hvarje gång, jag tager
det i händerna. Atteders majestät, ihugkom-
mandes detta lifvets korthet och menskliga
bändelser, betygar sitt förtroende ull min
ramlida val, kasa for dess egen älskeliga
gemål och lifsarfvinge. Men efter nu eders
majeståt mig sådana höga åligganden anför-
tror, så bör mig deremot icke fördölja, hvad
mitt sinne oftast och hårdast trycker. Uti
alla, så enskilda som allmänna svårigheter,
hvilka mig omgifvit, har jag alltid medelst
arbete och flit hoppats på en god utgång, li-
kasom jag också alltid trott fäderneslandet
kunna räddas äfven utur större farligheter än
nu, så länge nemlizen jag vetat eders maje-
stät vara vid Lif och hälsa. Men så ofta jag
kommer på de tankar, alt eders majestät en
menniska är, underkastad de faror och olyc-
kor, för hvilka ingen är fri, hvarken den,
som purpurmanteln bär, eiler den, som i blån-
garn klädes; och när jag derjemte betänker
fäderneslandets tillstånd så inom som ulom,
då känner jag min svaghet och hissnar, bed-
jande, att Jag den dagen icke lefva måtte,
Min högsta tröst och styrka är Guds barm-
hertighet och nåd, fäderneslandet och det
konungsliza huset intill denna dag underbarligen
betedd. I förtröstan på samma nåd hoppas jag,
önskar af hjertat och beder Gud innerligen, det
mig må vederfaras den lycksaligbet att i all min:
ifstid få arbeta i eders kongl. majestäls tjenst
och efter dess befallnirg, då jag med godt
mod hoppas god utgång på alla företag, ehu-
u svåra och farliga de än synas kunna. Men
derest Gud för våra synder skull ville straffa
oss alla och mig i synnerbet med att lefva
den dag, eders majestät något dödeligt vwvid-
komme, då är för eders majestät och än me-
ra för mig nogsamt känd den ringa förmåga,
jag besitter; likaledes, huru det föga anseende,
jpg för det närvarande kan äga, lätt skulle
förfalla, såsom blott och bart beroende af e-
ders majestäts gunst. Dock, hvad jag göra kan,
det vet jag icke, värderar det icke heller stort.
Men, hvad i min yttersta förmåga står, det
lofvar jag, utan skrymtan, med underdånig-
het och trohet; nemligen att såväl vid eders
majestäts frånfälle, det Gud länge fördröje,
såsom ock i dess lifstid, för eders majestät
och dess böga omvårdnad göra, lida och um-
gälla, så vidt jag förstår, och förmår, gerna
uppoffrande milt och de minas Hf, blod och
allt det menniskorna i denna verlden kärt
hafva; så att jag det ansvara kan, icke blott
ör samtid och efterverld, hvilkas omdöme
stupdom kan bedragas, utan för all verldens
domare. Samma tänkesått skall jag mina ef-
terkommande bjuda och i mflemna, så framt
de min välsignelse åtnjuta vilja. Tillslut bes
der jag Gud innerligen och af hjertat, att ic-
ke låta saken komma derhän, utan gifva e-
ders majestät hälsa och långt lif, råd och
krafter alt först göra en god ända på sina
krig, och sedan uti många och lugna år be-
reda fäderneslandets tillväxt och förkofran,
och slutligen i sinom tid och hehaglig. ålder
lemna åt älskade lifsarfvingar sin tron att in-
nehafvas man efter man, så länge verlden
står. Jag anbefaller mig och de mina uti e-
ders majestäts gunst och nåde, och blifver i
alla mina I:fsdagar eders konel. majestäts un
derdånigste, trogne och hörsamme tjenare,
Axel Oxenstjerna.
LL - - An