kulle alltsammans stelna och stanna af. Oxenstjerna svarade helt lugnt: Om icke min köld svalkade eders Majestäts hetta, så skulle eders Majestät redan hafva brunvit upp. Konusgen skrattade och båda fortsatte sitt arbete. Man såg dem sålunda ofta sitta hela dagarna igenom, i enrum inneslutna, under gemensamma öfverläggningar. Dessa sammanträden och oupphörliga brefvexlingar underrättade snart allmänheten om deras förtroliga vänskap. Oxenstjernas anseende steg i förhållande derefter; men ingen kunde någonsin förebrå honom, att ena eller andra sidan hafva missbrukat det till oädla ändamål. WVerldshistorien kan icke uppte en förening af tvenne sådana män, som Gustaf Adolf och Axel Oxenstjerna. Att hafva frambragt detta hieltepar skall uti evärdliga tider utgöra Sverges: åra. Sverges ära och välfärd var också föremålet för deras gemensamma bemödanden ; och höjden och ädelheten af detta mål jemte det i så rikt mått skänkta och förtjenade förtroendet var det, som förenade deras själar. Högtidligt rörande äro de bref, de inbördes den store Konungen och den skrefvo till hvarandra. håda på sina skuldror nogsamt kännande 1eseringsbördans tyngd, Jag beder eder, skref Konungen 1629, att hafva friskt och stadig! mod och icke uppgifvas vid alla de vedervärdigheter, som i dessa tunga tider möta, ytan besinna, att med svårigheterna växer sock äran, så hos samtid som efterverld; och glutligen, att fosterlandets frihet och Gudsanna dyrkan äro tu ting, de der väl värde ?:äro, att man för dem alla bekymmer, mö2dor, olyckor ja ock döden sjelf med all glädje undergå bör. Såsom en oförgänglig af dem sjelfva flätad minneskrans öfver deras vänskap, vilja vi sluta denna teckning med anförande af tvänne dem emellan växlade bref, från den tid, då Gustaf Adolf redan hade börjat Tyska kriget. nen Oxenstjerna ännu låg qvar uti Preussen. Kouungen begynte på närmare håll allt tydHoare se de svårigheter, som mötte hans fö.;etag. Härmed förenade sig aningar om en snart förestående död, farhågor för efterlefvande anhörigas, likasom för fäderneslandets öde 3 slutligen de små men tärande bekymren för dagens behof, Han hade ämnat alt genom nåara med spannemålshandeln vidtagna försk.ffa sig betydliga bidrag till bämen det fanns ingen, åt hvilfullkomligt förtroende kunde Oxenstjerna kände desuppmuntringar, lika store ministern åtgärder reos underhåll; ken han med öfverlemna utförandet. sa konungens tänkesätt och erböd sitt biträde, eburu förut alldeles öfverhopad af göromål. Brefvet träffade konungen just vid ofvanvämnde sinnesstämning. Eburn ban i anseende till Dirschauiska såret icke ulan möda kunde föra pennan, skref han dock helt och bållet med egen hand ett svar, som mer än PR ra FE