kulle alltsammans stelna och stanna af. Oxen-
stjerna svarade helt lugnt: Om icke min köld
svalkade eders Majestäts hetta, så skulle eders
Majestät redan hafva brunvit upp. Konus-
gen skrattade och båda fortsatte sitt arbete.
Man såg dem sålunda ofta sitta hela dagarna
igenom, i enrum inneslutna, under gemensam-
ma öfverläggningar. Dessa sammanträden och
oupphörliga brefvexlingar underrättade snart
allmänheten om deras förtroliga vänskap. Oxen-
stjernas anseende steg i förhållande derefter;
men ingen kunde någonsin förebrå honom,
att ena eller andra sidan hafva missbrukat
det till oädla ändamål.
WVerldshistorien kan icke uppte en förening
af tvenne sådana män, som Gustaf Adolf och
Axel Oxenstjerna. Att hafva frambragt detta
hieltepar skall uti evärdliga tider utgöra Sver-
ges: åra. Sverges ära och välfärd var också
föremålet för deras gemensamma bemödanden ;
och höjden och ädelheten af detta mål jemte
det i så rikt mått skänkta och förtjenade för-
troendet var det, som förenade deras själar.
Högtidligt rörande äro de bref, de inbördes
den store Konungen och den
skrefvo till hvarandra.
håda på sina skuldror nogsamt kännande 1e-
seringsbördans tyngd, Jag beder eder, skref
Konungen 1629, att hafva friskt och stadig!
mod och icke uppgifvas vid alla de veder-
värdigheter, som i dessa tunga tider möta,
ytan besinna, att med svårigheterna växer
sock äran, så hos samtid som efterverld; och
glutligen, att fosterlandets frihet och Gud-
sanna dyrkan äro tu ting, de der väl värde
?:äro, att man för dem alla bekymmer, mö-
2dor, olyckor ja ock döden sjelf med all glädje
undergå bör.
Såsom en oförgänglig af dem sjelfva flätad
minneskrans öfver deras vänskap, vilja vi sluta
denna teckning med anförande af tvänne dem
emellan växlade bref, från den tid, då Gu-
staf Adolf redan hade börjat Tyska kriget.
nen Oxenstjerna ännu låg qvar uti Preussen.
Kouungen begynte på närmare håll allt tyd-
Hoare se de svårigheter, som mötte hans fö-
.;etag. Härmed förenade sig aningar om en
snart förestående död, farhågor för efterlef-
vande anhörigas, likasom för fäderneslandets
öde 3 slutligen de små men tärande bekymren
för dagens behof, Han hade ämnat alt ge-
nom nåara med spannemålshandeln vidtagna
försk.ffa sig betydliga bidrag till bä-
men det fanns ingen, åt hvil-
fullkomligt förtroende kunde
Oxenstjerna kände des-
uppmuntringar,
lika store ministern
åtgärder
reos underhåll;
ken han med
öfverlemna utförandet.
sa konungens tänkesätt och erböd sitt biträ-
de, eburu förut alldeles öfverhopad af göro-
mål. Brefvet träffade konungen just vid of-
vanvämnde sinnesstämning. Eburn ban i an-
seende till Dirschauiska såret icke ulan möda
kunde föra pennan, skref han dock helt och
bållet med egen hand ett svar, som mer än
PR ra FE