lynne: lättade också bade arbetet och bekymren. Med kläderna, sade han, bortlägger jag mina omsorger. Blott tre gånger hade bekymmer kunnat jaga sömnen från hans ögon, nemligen efter första underrättelsen om Gustaf Adolfs död, om nederlaget vid Nördlingen, och om Kristinas beslut att nedlägga kronan; men hvarje gång blott för en enda natt. Snart återvände hans fasta förtröstan på försynen, medförande dagens förhoppningar och nattens lugn. Detta om Oxenstjernas ovanliga skicklighet! och arbetsförmåga. Lika, om icke än mera beundransvärda äro de grundsatser, som ledde samma hans verksamhet... Dessa voro rättvisa, uppriktighet och ära; och detta på samma gång som Richelieus falskhet och egennytta allmänt ansågos som höjden af alt statskonst. I detta likasom allt annat står Oxenstjerna högt, Såsom en värdig Sturarnas, Gustaf Wasas och Gustaf Adolfs efterträdare följde han sjelf och lembvade i arf åt efterkommande den grundsats: att rättesnöret för Sveriges styrelse har alltid varit och skall med Guds hjelp alltid blifva rättvisa och ett kristelig! regemente. Ett gladt och trefligt umgängessätlt förskaffade honom menniskors tillgifvenhet; en orubbelig redlighet och rättvisa deras aktning. På hans enskilda lefnad hvilar icke ens den lättaste skugga. Han var aristokrat i ordets högsta och äd laste bemärkelse. Lefvande helt och hållet i den tidens tänkesätt, föll det honom aldrig ens in att betvifla adelns rättighet alt uteslutande innebafva de högre sysslorna och rikets såväl inkomster som styrelse. Han betrakt:d, de adeliga ätterna, hvar i sin landsort, såsom naturliga förmyndare öfver den omgifvande ofrälse och oftast okunniga menigheten. Men bredvid dessa rättigheter uppsatte han också skyldigheterna lika högt. Han fordrade först och främst öfverlägsenhet i kunskaper och bildning, klagande öfverijudt redan då Oofver den adeliga uppfostran, som merendels stannade uti ridoch dansskolorna, samt hoflefvernet. Deras ungdomstid kunde i sanning bättre användas. Högmod öfver börd utan förtjenst kunde han aldrig lida, sägande vid sådane tillfällen: Melius est clarum fieri, qvam, nascit). Lika missnöjd var han med adelns ovana att eftersträfva endast de beqvämligaste och mest lysande och lönande platserna, samt lemna åt ofrälsestånden de mödosammare, men ofta vigtigaste ärenderna. Adelno, mente han, borde för fäderneslandet icke sky några mödor, når: gra uppoffringar, utan tvärtom i alla sådana hänseenden med goda efterdömen föregå de andra ståvden. Vid frågan om nya utlagor yrkade han ofta, att den redan förut tungt beskattade allmogen skulle sparas; ty om bönderna också både kunde och borde än mera deltaga i de bördor, som rikets behof kväfde, så vore dock fara värdt, att de i sitt oförstånd kunde deröfver blifva upproriske och företaga oväsende till både egen och rikets skada. De borde derföre skonas; men tillika af de för:taändioare förmanas till tålamnd Ach