lynne: lättade också bade arbetet och bekym-
ren. Med kläderna, sade han, bortlägger
jag mina omsorger. Blott tre gånger hade
bekymmer kunnat jaga sömnen från hans ö-
gon, nemligen efter första underrättelsen om
Gustaf Adolfs död, om nederlaget vid Nörd-
lingen, och om Kristinas beslut att nedlägga
kronan; men hvarje gång blott för en enda
natt. Snart återvände hans fasta förtröstan
på försynen, medförande dagens förhoppningar
och nattens lugn.
Detta om Oxenstjernas ovanliga skicklighet!
och arbetsförmåga. Lika, om icke än mera
beundransvärda äro de grundsatser, som ledde
samma hans verksamhet... Dessa voro rättvisa,
uppriktighet och ära; och detta på samma
gång som Richelieus falskhet och egennytta
allmänt ansågos som höjden af alt statskonst.
I detta likasom allt annat står Oxenstjerna
högt, Såsom en värdig Sturarnas, Gustaf Wa-
sas och Gustaf Adolfs efterträdare följde han
sjelf och lembvade i arf åt efterkommande den
grundsats: att rättesnöret för Sveriges sty-
relse har alltid varit och skall med Guds
hjelp alltid blifva rättvisa och ett kristelig!
regemente.
Ett gladt och trefligt umgängessätlt förskaf-
fade honom menniskors tillgifvenhet; en orub-
belig redlighet och rättvisa deras aktning. På
hans enskilda lefnad hvilar icke ens den lät-
taste skugga.
Han var aristokrat i ordets högsta och äd
laste bemärkelse. Lefvande helt och hållet i
den tidens tänkesätt, föll det honom aldrig
ens in att betvifla adelns rättighet alt uteslu-
tande innebafva de högre sysslorna och rikets
såväl inkomster som styrelse. Han betrakt:d,
de adeliga ätterna, hvar i sin landsort, såsom
naturliga förmyndare öfver den omgifvande
ofrälse och oftast okunniga menigheten. Men
bredvid dessa rättigheter uppsatte han också
skyldigheterna lika högt. Han fordrade först
och främst öfverlägsenhet i kunskaper och
bildning, klagande öfverijudt redan då Oofver
den adeliga uppfostran, som merendels stan-
nade uti rid- och dansskolorna, samt hoflef-
vernet. Deras ungdomstid kunde i sanning
bättre användas.
Högmod öfver börd utan förtjenst kunde han
aldrig lida, sägande vid sådane tillfällen: Me-
lius est clarum fieri, qvam, nascit). Lika
missnöjd var han med adelns ovana att efter-
sträfva endast de beqvämligaste och mest ly-
sande och lönande platserna, samt lemna åt
ofrälsestånden de mödosammare, men ofta vig-
tigaste ärenderna. Adelno, mente han, borde
för fäderneslandet icke sky några mödor, når:
gra uppoffringar, utan tvärtom i alla sådana
hänseenden med goda efterdömen föregå de
andra ståvden. Vid frågan om nya utlagor
yrkade han ofta, att den redan förut tungt
beskattade allmogen skulle sparas; ty om
bönderna också både kunde och borde än me-
ra deltaga i de bördor, som rikets behof kväf-
de, så vore dock fara värdt, att de i sitt o-
förstånd kunde deröfver blifva upproriske och
företaga oväsende till både egen och rikets
skada. De borde derföre skonas; men tillika
af de för:taändioare förmanas till tålamnd Ach