(Ur den srart utkommande 6:te delen af
Fryxells historiska berättelser, innefattande
Gustaf II Adolfs historia).
ÖL enstjernorna, afsamma stam som Sparrarna,
leda sitt möderne fiån Erikska konungaätten
och fädernet ända upp till tolfte århundradet.
Gemensamma stamfadern, Sixten Sixtensson
till Tofta, lefde under Knut Erikssons tid
Från hans tvenne afkomlingar i fjerde ledet,
Laurens och Nils, härstamma, från den förra.
Sparraina, från den sednare Oxenstjernorna,
Denna sistnämnde ätt blef både talrik och
mäktig, och ingen annan räknar så många
riksråder bland sina medlemmar. Den har
gifvit fäderneslandet utmärkta skalder, mägti-
ga prelater och ovanliga statsmän. Namnen
Axel, Bengt, Johan Gabriel ochJöns Bengts-
son fästa vid Oxenstjernska vapenskölden min-
net af hvad Sverge ägt stort, kraftfullt och
skönt.
Stolthet och obändig herrsklystnad - hade
försatt erkebiskopp Jöns Bengtsson och dess
anhöriga i oupphörlig fejd mot Karl Knuts-
son och Sturarna, och slägten var i allmän-
het under hela Kalmare-unionen en trogen
anhängare; af Danmark. Straffet följde för-
brytelsen mot fäderneslandet, ty oagtadt all
sin magt, dukade de under i den orättvisa
striden, och den fordom så talrika slägten tyck-
1es nära att dö ut, Under Svante Stures tid
fanns blott en enda Oxenstjerna qvar, nemli-
gen herr Kvister Bengtson till Mörby. Hans
första fru afled utan arfvingar. Med den an-
dra, fru Anna Sehestedt, fick han deremot
icke mindre än tolf barn, hvilka dock alla
dogo straxt efter födelsen. flIvarje hopp tyck-
tes vara förbi om Oxenstjernska slägtens bibe-
hållande,
Tidens vidskepelse alstrade och gaf trovär-
dighet åt följande sägen om ättens återupp-
lifvande. Man påstod nemligen, att det var
den onde anden, som oölltid natten efter de-
ras födelse tog bort barnen, innan de hunnit
döpas. En kort tid förrän frå Anna skulle
nedkomma med sitt trettonde barn, fick hon
derföre i en dröm den tillsägelsen, att det
skulle blifva en son, hvilken straxt borde dö-
pas till Gabriel, då skulle gossen icke alle-
vast få lefva, utan ock blifva stamfader för
en stor och mägtig afkomma. Hon berättade
drömmen för herr Krister, och då en gosse
straxt derefter föddes, blef han verkeligeno
kallad Gabriel, ehuru ingen i slägten förut
burit detta namn, Natten derpå hördes den
onde anden med buller och dån komma su-
sande genom luften. Dörren öppnades och en
illskefull röst ropade: heter du Gabriel?
Heter du Gabriel?? En af de närvarande hu-
strurna svarade: Ja! Gabriel heter han, i
Herrans Jesu namn!? Då slogs dörren igen så
hårdt, att hela byggningen darrvade och för-
stugutaket stöstade ned, hvarpå anden för-
svann och lät aldrig mera höra utaf sig. Men
barnet växte till och vårdades under böner
och sång af gudfruktiga qvinnor, och när
dössa någon gång slumrade och gossen började
ee. PP . 1 sn
RR I n om