konungarne tillkommit genom folken och för
folkens skull ),- men prelaterre ansågo båda
det monarkiska väldet dock vara det bästa.
Drottning Christinas lättsinne röjdes bland
annat deraf, att hon för W. och andra ut-
ländska ministrar yppade i förtroende sitt be-
slut att afsäga sig regeringen, innan någon
Svensk inan anade det, icke en gång den gamle
Riks-Kansleren, hennes glorvyrdigste Faders
alter ego. För att dömma om W. bade seder
och uppfostrar och var af god börd, hade
Diottningen uppbudit W. till aans, och hans.
sätt alt dervid skicka sig beredde honom ett
förmånligt omdöme. Drottningen ville vid
förbundet emellan Englard cch Svesige, att
en hemlig artikel skulle uppsäitas, att om
kronan Sverige icke fullgjorde sina förbindel-
ser mot Drottningen, skulle Protektor Crom-
well äga rätt att bryta förbundet, hvarvid
hon förmälte sig icke äga förtroende till nå-
gon Svensk, utan på W:s evasiva svar yttra-
de hon sig vilja rådgöra i ämnet med Danska
emigranten Ulfeld.
Grefve Erik Oxenstjerna, Riks-Kansletrens
andre son, yltrade en gång att han, som flere
år varit Guvernör i Reval och öfver Inger-
manland, lärt kän: a Ryssarne och deras till-
stånd, men tyckte lör sin del icke om någon-
dera. Ryssarve och deras Czar, sade han, vo-
ro sådant folk, att hvad hela den förnuftiga
verlden gillar, det ogilla de; i hvilket omdö-
me W. syntes instämma.
Vid uppfarten från Göteborg till Stockholm
beneventerade honom djeknarne i Skara skola,
och inlemnade en tiggarskrift på dålig latin.
Skolgossairne voro 3 åa 400, somlige belt unga,
audre fullvuxne mån med stora skägg , men
voro dock underkastade samma disciplin som
de unga. Skolmästaren talte äfven usel latin,
hvaremot Borgmästarne så i Göteborg som i
Westerås talte detta språk mycket väl, och
äfven något Franska.
Allmogens i Westergötland ålkdon uppgifvas
varit små vagnar med fyra hjul, dragne af en
häst el!er ock af 2:ne oxareller kor; de gingo
långsamt och kördes merendels ast qvinnor.
Ridhästarne voro små och trafvade tungt. Sad-
larne voro af trä, utan nåron slags bekläcning,
men voro dock mindre ohegqväma än man kuu-
vat förmoda. Hästarnes munstycken voro van-
ligen af gumsborngz ett smalt rep af hampa
tjenade till betsel och vidjor brukades i stäl-
let för stigböglar. Den dåliga beskaffenheten
af költet, som erbjöds under resan till förtä-
ring, kom W. att taga för afgjordt att det
var af sjelfdöda kor.
Svenska folket beskrifves i allmänhet fat-
tigt, men så ärligt, alt man aldrig behöfde
frukta att förlora något. En gång gick en
jernkoffert sönder, hvari respenningarne voro
förvarade, så alt flere halfva kronor, hvilka
i landet voro gångbara, föllo ut. Dock för-
lorades ej en enda, utan hvar och en återlem-
nade hvad han hittat. — Såsom bevis på den
allmänna fattigdomen anföres, att prestens i
Bodarne barn gingo i bara linnet och hans
hustru icke stort bättre,
T Ctuoael halm ca JA osram lannAnaopr taone