ken har sorg eller omsorg derför; men han hoppas ock, att dena goda medborgare-andan skall vara lånelifvad, utan att vara långsinnt Recensenten yttrar sig om vissa fråsor, dem hyarje Christen menniska plägar göra sig, att de troligen ej förekomma inom den natur, : hvilken författaren IcFver. Jag vet var icke i hvilken natur recensenten lefver — om han ens lefver i någon — mea så mycket är lätt bemärkligt, att han sjelf har samma begrepp derom, 1 förhållande till den mig omgifvande, som om dagsidans förhållande till nattsidan. — Vi menniskobarn äro alla stadda p? en äfventyrlig seglats, der man icke allenast bör iaktlaga recensentens råd, att se ned i sig sjelf, utan ock att se ned i farvattnet, Vi ficna det uppfyllit öfverallt af skeppsvrak. Än är det ett diktens flättbevingade skepp, med kärleken, hoppet och tron om bord, som dränkes i vägen, än en djopt gående Noacks ark, med prima stamina tllen splitter ny kreatuisverld i caviteten, som remnar, soltorkad, på sin klipuspets, — GCharons farja, uppfylld af fantomer och drömmar — 1y så ser kolonisten ut då han återvänder till Moderlandet) — torde våra den enda som går i land. Des, om författaren och tecensen!e. träffa tillsammans, kaopa de älgt säga hvarandra i hvlken mästares verkstat de arbetat. Recensenten har två olika händer — en som klapp:r och en som lufvar. Den förra må ursäkta att jag parerar den sedvare. Låtom det vara antaget ait Författaren på någ:a ställen syndat mot den esthetiska skrifrigtighelen — mot smakev. Medgif mig dock, att det är med smaken som ined relisiositeten? menniskan kan känna den tlefvande i sitt hjerta, och ändock glömma sig och synda. Sådant kan hända sjelfva Öfverbeten. Man kan slå ikull sig på en hal is, utan att derföre hafva fallande-sot; man han råknpa origtigt i hufvudet, ehura man kan sin Beckmark på fingrarna. Då är det väl, att en anoan pekar på felet. Och för en sådan vänskapstjenst rädes jag ej att tacta recensenten uppristigt. Mig syn-s det blott som hade han gått för lingt, gått förmycket pedantiskt längst in i runstycksräkningen. — Slutligen oaktadt mina missorepp — vet jag änvuu ick: hvad som berättigar honom alt siga om min definition på smaken (det högre sinnets bälsoltillståvd) att den står der för rimmets skull, såle:ses, att jag alidrig följt min egen lära. Detta pistående ar ett eldprof — går jag icke obränd igenom det, så borde fig mista kapan. Hvad siger ji! vi stickars profana författare hafva inga kappor att skyla oss under, vi 8åi belt uw.kna såsom atbletesna. — För öfrigt har jag i detta ämne in -entiv; meFfa att onska, än att den sötsura sås, som 16censenten påhällt min anrättning må befordra alnämarenas apetit I Apul 1933 af Författaren till Promevader inom Fädernesla: det. same