ken har sorg eller omsorg derför; men han
hoppas ock, att dena goda medborgare-andan
skall vara lånelifvad, utan att vara långsinnt
Recensenten yttrar sig om vissa fråsor, dem
hyarje Christen menniska plägar göra sig, att
de troligen ej förekomma inom den natur, :
hvilken författaren IcFver. Jag vet var icke
i hvilken natur recensenten lefver — om han
ens lefver i någon — mea så mycket är lätt
bemärkligt, att han sjelf har samma begrepp
derom, 1 förhållande till den mig omgifvan-
de, som om dagsidans förhållande till nattsi-
dan. — Vi menniskobarn äro alla stadda p?
en äfventyrlig seglats, der man icke allenast
bör iaktlaga recensentens råd, att se ned i
sig sjelf, utan ock att se ned i farvattnet,
Vi ficna det uppfyllit öfverallt af skepps-
vrak. Än är det ett diktens flättbevingade
skepp, med kärleken, hoppet och tron om bord,
som dränkes i vägen, än en djopt gående No-
acks ark, med prima stamina tllen splitter
ny kreatuisverld i caviteten, som remnar,
soltorkad, på sin klipuspets, — GCharons far-
ja, uppfylld af fantomer och drömmar — 1y
så ser kolonisten ut då han återvänder till
Moderlandet) — torde våra den enda som går
i land. Des, om författaren och tecensen!e.
träffa tillsammans, kaopa de älgt säga hvar-
andra i hvlken mästares verkstat de arbetat.
Recensenten har två olika händer — en
som klapp:r och en som lufvar. Den förra
må ursäkta att jag parerar den sedvare.
Låtom det vara antaget ait Författaren på
någ:a ställen syndat mot den esthetiska skrif-
rigtighelen — mot smakev. Medgif mig dock,
att det är med smaken som ined relisiosite-
ten? menniskan kan känna den tlefvande i sitt
hjerta, och ändock glömma sig och synda.
Sådant kan hända sjelfva Öfverbeten. Man
kan slå ikull sig på en hal is, utan att derfö-
re hafva fallande-sot; man han råknpa orig-
tigt i hufvudet, ehura man kan sin Beckmark
på fingrarna. Då är det väl, att en anoan
pekar på felet. Och för en sådan vänskaps-
tjenst rädes jag ej att tacta recensenten
uppristigt. Mig syn-s det blott som hade
han gått för lingt, gått förmycket pedantiskt
längst in i runstycksräkningen. — Slutligen o-
aktadt mina missorepp — vet jag änvuu ick:
hvad som berättigar honom alt siga om min
definition på smaken (det högre sinnets bäl-
soltillståvd) att den står der för rimmets skull,
såle:ses, att jag alidrig följt min egen lära.
Detta pistående ar ett eldprof — går jag ic-
ke obränd igenom det, så borde fig mista kap-
an. Hvad siger ji! vi stickars profana
författare hafva inga kappor att skyla oss un-
der, vi 8åi belt uw.kna såsom atbletesna. —
För öfrigt har jag i detta ämne in -entiv; me-
Ffa att onska, än att den sötsura sås, som 16-
censenten påhällt min anrättning må befordra
alnämarenas apetit
I Apul 1933 af Författaren till Promevader
inom Fädernesla: det.
same