DID! 35 CHUCK UR UTI alldd, Ila UlbDC UtllLla CIUCI
lertid är mera förnuftigt än den gamla hög-
förnäma fördomen som ligger begrafven i detta
ordspråk: Aläder gör folk? — Gör man sig
åter ett begrepp om smaken , såsom varande
mera anda än sinne, tt. ex. att den är känsla
och förstånd på naturens bemligaste sanning,
då äro ju sanning och smak ett. Jag ha
också ingenting deremot. Om vi antaga all
menniskan födes med kläderna ; så blir toilet-
ten ett nonsens.
Men härvid är mera att underställa vår re-
censent. Han medgifver mig qvickhet i rikt
mått och en fulländad styl; det enda han från-
säger mig är sanningen. Hvar ligger sedan
det intressanta i boken? bara skönskrifveri är
juen prydlig kostym, utan kropp att sätta den på;
och qvickheten ensam — — det måste vara
alltför intressant att se huru en guillottinerad
tupp svänger sig än med vingarna! — Är det så-
ledes lögn och förtal som recensenten upp-
täcker på den mörka botten af förlattarens
retorik 2 — Det vore märkvärdigt om han
ville lära mig att se den ideala verkligheten i
det som är sjukdom i menskligheten, som är
mögel och skräp i statsmachinen. Ljuger mar
på tiden nu mera än förr, då man säger alt
den år ond? och om man kastar en mörk blick
på hindren för samhälls-organismens förädling,
har man derföre begabbat sjelfva organismen?
Recensenten tillhör samma tid som författa-
ren, och är således intresserad i målet. Skill-
naden oss emellan torde vara blott den, att då
han ropar till mig: du haltar på högra foten,
haltar han sjelf på den vänstra. Låt åren
tala!: säger Lehnberg; — de hafva alltid dömt
rättvist öfver det framfarna: de skola ock sli-
ta tvisten emellan recensenten och mig.
Gif mig en punkt utom jorden och jag skall
leda den dit jag behagar, år ett bekant ut-
tryck af Axchimedes. Gif mig en punkt —
så vill jag använda detta uttryck — utom
min egen öfvertygelse, och jag skall jollra io-
för thronen och folket om en gyllene ålder i
landet, i kapp med alla som dansa för guldet.
Men öfvertygelsen är som menniskans hjerta,
hvilket förutan bon icke kan lefva — det
träffas icke af maktspråket, och om det träffas
så är det i samma ögonblick dödt. Den allmänna
erfarenheten af tiden är sorgfull nog, ty men-
niskoögat ser blott fragmenter, När jag tänker
på en korsfäst lekamen utur hvars sida utflöto
blod och vatten då krigsknektarne stungo deti,
så förenar sig dermed tanken på measklighetens
behandling. Men det som vi kalla tidens an-
da — hvars föraktare blifva dess offer — är
dock ett tecken till en uppståndelse. — Det är
gser än ett tillfälligt bildspråk, att tiden bär
i sitt inre en jordbäfning; derna har utbrutit
många gårger och det höga och tomma har
störtat först. Den kan utbryta äfven hos oss;
men den kan också förekommas. Örnen —
bevars! låt det ej vara annat än sparfven —
som är fri, flyger oroligt anande öfver djupet;
peppegojar, som sitter roligt slumrande i sin
herres bur och efterpladdrar hans pladder,
känner det icke. Det finnas sorglösa menni-
skor, som tro, och andra, som låtsa tro, om
man slår luktvatten öfver en pappersblomma,
att hon är en lefvande blomma, att scenen