DID! 35 CHUCK UR UTI alldd, Ila UlbDC UtllLla CIUCI lertid är mera förnuftigt än den gamla högförnäma fördomen som ligger begrafven i detta ordspråk: Aläder gör folk? — Gör man sig åter ett begrepp om smaken , såsom varande mera anda än sinne, tt. ex. att den är känsla och förstånd på naturens bemligaste sanning, då äro ju sanning och smak ett. Jag ha också ingenting deremot. Om vi antaga all menniskan födes med kläderna ; så blir toiletten ett nonsens. Men härvid är mera att underställa vår recensent. Han medgifver mig qvickhet i rikt mått och en fulländad styl; det enda han frånsäger mig är sanningen. Hvar ligger sedan det intressanta i boken? bara skönskrifveri är juen prydlig kostym, utan kropp att sätta den på; och qvickheten ensam — — det måste vara alltför intressant att se huru en guillottinerad tupp svänger sig än med vingarna! — Är det således lögn och förtal som recensenten upptäcker på den mörka botten af förlattarens retorik 2 — Det vore märkvärdigt om han ville lära mig att se den ideala verkligheten i det som är sjukdom i menskligheten, som är mögel och skräp i statsmachinen. Ljuger mar på tiden nu mera än förr, då man säger alt den år ond? och om man kastar en mörk blick på hindren för samhälls-organismens förädling, har man derföre begabbat sjelfva organismen? Recensenten tillhör samma tid som författaren, och är således intresserad i målet. Skillnaden oss emellan torde vara blott den, att då han ropar till mig: du haltar på högra foten, haltar han sjelf på den vänstra. Låt åren tala!: säger Lehnberg; — de hafva alltid dömt rättvist öfver det framfarna: de skola ock slita tvisten emellan recensenten och mig. Gif mig en punkt utom jorden och jag skall leda den dit jag behagar, år ett bekant uttryck af Axchimedes. Gif mig en punkt — så vill jag använda detta uttryck — utom min egen öfvertygelse, och jag skall jollra ioför thronen och folket om en gyllene ålder i landet, i kapp med alla som dansa för guldet. Men öfvertygelsen är som menniskans hjerta, hvilket förutan bon icke kan lefva — det träffas icke af maktspråket, och om det träffas så är det i samma ögonblick dödt. Den allmänna erfarenheten af tiden är sorgfull nog, ty menniskoögat ser blott fragmenter, När jag tänker på en korsfäst lekamen utur hvars sida utflöto blod och vatten då krigsknektarne stungo deti, så förenar sig dermed tanken på measklighetens behandling. Men det som vi kalla tidens anda — hvars föraktare blifva dess offer — är dock ett tecken till en uppståndelse. — Det är gser än ett tillfälligt bildspråk, att tiden bär i sitt inre en jordbäfning; derna har utbrutit många gårger och det höga och tomma har störtat först. Den kan utbryta äfven hos oss; men den kan också förekommas. Örnen — bevars! låt det ej vara annat än sparfven — som är fri, flyger oroligt anande öfver djupet; peppegojar, som sitter roligt slumrande i sin herres bur och efterpladdrar hans pladder, känner det icke. Det finnas sorglösa menniskor, som tro, och andra, som låtsa tro, om man slår luktvatten öfver en pappersblomma, att hon är en lefvande blomma, att scenen