Ein jedes gar zu stark ausgesprochenes Wort, reget dazu den Gegensata zu behaupten,. Goetke. Promenaderne inom Fäderneslandet , 2:1ra häftet, hafva i Upsala Litteratur-Tidning N:o 12 för innevarande år, funnit en Recensent, för hvars välmening Författaren vill gifva en skyldig erkänsla. Om wvi dömde oss sjelfva, så vordo vi icke dömde, säger Paulus, och derföre emottager hvarje ung författare, som menar allvarsamt med sig sjelf, heldre det rättvisa tadlet, som är en helsosam sveda, än det kittlande smickret, som kan beröfva honom, till sluts, oskuld och sans. Den litterära kritikens högsta domstol må äfven hafva sina advokatfistaler — nemligen Recensenterne — och om dessa rätt förstå deras kall, så lära de författaren att gå ut ur sig sjelf, för att bedöma sig sjelf. Tro de åter att författare-andan kan styras med jernspira, då fara de vilse, de blifva ej konungar i republiken; och der de ej verka omvändelse såsom apostlar, der väcka de motstånd såsom fanatiske korsriddare. Hvad recensenten säger i allmänhet, i anledning af resor till fots, är sannt tänkt och med klarhet uttryckt. Den vandrande attraberas af föremålen, att jag så må säga, och känner lifligare sitt förhållande till desamma — detta må nu bestå i värme eller köld — än den som fraktas förbi dem af skjutsbonden. Men öfverallt der han är, är han en del af sin nation; han är, i sin egen känsla, der, såsom på nationens vägnar; och om då hans genius, hvilken kan vara en lärjunge både af förouftet och fantasien, förespeglar honom en högre, för menskligheten gynnsammare grad af samfundsförbållanden, än dem han träffar i erfarenheten, bör och kan hän då låta öfvertyga sig att bans genius är en bedragare, att den pöbelmatiere, som, i gröfre eller finare variationer, jäser i statskroppens lemmar, att det knesblod som stiger upp i dess hufvud, äro synvillor, och att ingenting annat är fast botten för reflexioner, är verklighet, än tron på alla urgamla stats-auktoriteter? — Hvad! finnes då ingen annan väg till sanningen eller gudomligheten, än den tryckta bokstafven? och är man en lögnare, en taskspelare, en hazardspelare, en Gudsförnekare, derföre att man e) drar ner himlen öfver hvarje jordiskt objekt man betraktar? anser man hela verlden som en slump, utan ändamål, utan Gud, derföre att man ej ser några Gudar på jorden, ej ser något menniskokärlekens ändamål biafsigtigadt i de befallandes grannlåtsupptåg eller motsvaradt i de lydandes stumhet? — Men sådana anklagelser äro gjorda, anklagelser mot min moraliska karakter, mot mitt hjertäs heder och ära, som är min enda egentliga, och jag ser mig med förvåning i en profoss händer. — MA recensenten förlåta , att jag ej låter plundra mig, som en död! Han har icke gifvit mig mitt hjertas känsla och min tankes sökande af en sol ofvan molnen, af en Gud i mensklighetens jordvandring ; han tager ej heller ifrån