med mera allvar och mindre karrikeradt, än
karakteren hade erfordrat. De öfriga rolerna
ärd grupperade omkrisg denna enda, men nå-
gra af dem gåfvos dock rätt oklanderligt, till
exempel den föregifne Cicisben af Mamsell
Högqvist, som i sjelfva verket är hjeltens sy-
stor, men för att understödja intrigen kläder
ut sig till en ung sprätt; Stadskommendanten,
Fendrik Rummelpuff af Herr Svensson m. fl.
Ur Hjortsberg, här för tredje gången Borgmä-
star Stork, och till på köpet fästman, syntes
något obelåten med att spela älskare på gamla
dagar, och något fremmande bland den nya
kråkvinkelska generationen, som omgaf honom,
Några burleska situationer, samt ett par icke
etyckliga infall väckte löje, men i fall menin-
gen är, att stycket skall qvarstå på repertoi-
ren, skulle vi tillstyrka dess förkortning med
alla möjligen umbärliga scener. Den inlaggda
vackra duetten ur Sargines, som här för ingen
del är på sitt ställe, borde borttagas, helst som
exekutionen aldeles icke rättfärdigar dess inflyt-
tande hit. Den öfriga musiken i stycket är ett
lappverk och ett lappri.
Denna representation var afskedsrecett till
förmon för Fru Åbergsson, som förut uppträd-
dezi den lilla nätta komedien Porträttet. Vid
styckets slut deklamerade hon några för till-
fäNet författade verser, som hade sammanhang
med både Pjesen och hennes belägenhet för ö-
gonblicket, och hvilkas betydelse publiken äf-
ven med liflighet och värma uppfattade. Den
förtjenta skådespelerskan — som rönt talangens
icke ovanliga lott, den att på sina äldre dagar
icke njuta ali den rättvisa, hvarpå hon ägt an-
språk — skildrade dervid sin egen konstnärs-
bana. Hepnoes genre var i början unga, naiva
och oskuldsfulla flickor, och hon utvecklade
deri en grace, en älskvärd naturlighet, hvari
bon på vår : teater ej haft någon medtäflerska.
Fion har sedan genomgått flera af konstens ar-
ter, varit förträfflig i åtskilliga, misslyckats i
ingen, och då man här såg henne lemna skå-
åeplatsen såsom - den goda glada mormodren,
måste man medge, att hon förstått den svåra
konsten att åldras med behag. Hon medtar
derifrån den sanna konstvännenrs bifall och akt-
ning, och så mycket större skäl till dess sak-
nåd, som hon på vår teater lemnar ett tomt
rum, till hvars fyllande i flere fall ännu icke
finnes någon utsist.
Huset var alldeles fullt. H. M. Drottningen
samt DD. KK. HH. Kronprinsnn och Kron-
prinsessan bevistade spektaklet.