eg e 2KAaAL, AdILVCHSUIL UCL Si5Sld, UVÄUREL dUUCICS AIUV
er verket, nemligen att Wahlbeck ej i ond afsigt
len åtalade åtgärden vidtagit.
Att emot natten lossa ett fartyg, som ej ligger en
vägen, som ej ligger der man har något att befalla
ch är hufvudsakligen fästadt på ett annat ställe, lå-
a det nattetid utan vård bortflyta med ström och
ind utåt skärgården, och detta verkställes af en per-
on, som är skyldig att emottaga, vårda och repare-
a detta fartyg, framför något annat vid varfvet, e-
nedan detta ensamt hade lidit ett svårt hafveri, ett
ådant uppenbart nidingsverk , begånget af lika up-
oenbar illska deröfver, att jag nödvändigt ville hafva
artyget vid varfvet snart omlagadt, emedan jag be-
nöfde detta för att så mycket förr komma: härifrån
lermed till Köpenhamn, enligt mitt pass, säger Ri-
kets första Hof-Rätt icke vara begånget i ond af-
sigt! Hvilket förträffligt prejudikat skulle icke detta
blifva för andre, som af ilska eller okynne hädanefter
kunde göra sammaledes, om detta beslut skulle vinna
laga kraft!
Skall då Rikets första Hof-Rätt icke hafva sig be-
kamt, att 1751 års Kongl. Förordning stadgar stegel
och hjul för den, som med uppsåt att skada, antin-
sen hugger hål på fartyg, så alt det sjunker till
rund, eller på ett celler annat sätt sälter på fartyg
så att skeppsbrott sker, genom hvilken Förordning
agsliftaren visserligen med alfvar sökt skydda den
egendom på vattnet, ägaren icke alltid sjelf kan vår-
la, och om VWVahlbecks afsigt då han lossade farty-
set ej var, att det skulle slås sönder och blifya skepPs-
brutet, såsom de 4 viltnena: Tullvaktmästarne Ås-
berg och Svedberg samt Qvartersmannen Hammar-
ren och Byggmästaren Cimmerdahl intygat, så var
lock hans afsigt att göra mig skada, dels genom ef-
ersökandet och återhämtningen af fartyget, hyar jag
kunde få rätt på det, antingen på denna sidan eiler
vå andra sidan hafvet, sönderslaget eller ej, plun-
lradt eller ej, samt den skadan att icke få detta far-
tyg, i anseende till dess, efter Wahlbecks begrepp,
odugliga mekanik, vid varfvet omlagadt, efter dess
lidna hafveri, så uppenbar, att man, för att skydda
Wahlbeck , antingen skall envist föresätta sig alt ic-
ke se detta, eller ock, om man vill se och pröfia,
skall man nödvändigt finna, alt när Wohlbeck ej kan
förklaras för afvita, bans uppsåt varit att genom sin
lossning bereda mig denna skada och denna osäker-
het att någonsin få återse min egendom och alt al-
drig få den vid varfvet reparerad. Denna med loss-
ningen åsyftade skada har blifvit för mig mera svår
än om han hade sänkt fartyget för mig ,. hvilket ef-
ter Förfaltningens bokstaf hade kostat honom lifvet,
och om jag sedermera, efter fartygets upptagande,
hade fått det repareradt; ty ett obrukbart fartyg, som
man emot betalning aldrig får repareradt, är cen e-
gendom af icke mer yärde än om den blifvit i tu-
sende stycken sönderslagen.
Men utom det att Wahlbeck i det aldra närmaste,
om icke fullkomligt, gjort sig, efter min tanka, brotts-
lig, enligt ofvannämnde författning uch ensamt att
lossa ett fartyg, utan att det blir skeppsbrutet, eller
flyter långt bort, bör, för den säkerhet författningen
så tydligen afser, hafva ett svårt ansvar med sig; så
förekommer emot Wahlbeck, dels att han var, enligt
Varfs-Interessenternes kontrakt med staden, hyilket
akten finnes, pligtig att vårda den egendom han
borde reparera och som redan var af hans närmaste
man, i hans frånvaro emottagen, och dels att allmän-
na Lagen på flere ställen stadgar svåra straff för den
som på något sätt ökar en förut liden skada vid elds-
våda, vattunöd, skeppsbrott m. m. och vore det väl
besynnerligt om den eller de som stulit ifrån farty-
set en del af de saker som derå befunno sig, sedan
det undan den första faran för skeppsbrott var af
tullbetjenterne bergadt, skulle, om de ertappades, blif-
va hängde, enligt 42 Cap. 2 8 M. B. men deremot
Wahlbeck som till sjelfva faran och till stölden samt
det sedermera inträffade skeppsbrottet, efter flere tim-
mars betänketid och således med berådt mod gifvit
anledning och varit vållande, skulle undgå allt ansvar.
Någon grund för Wahlbecks alfvarsamma bestraff-
ning för sitt nidingsverk synes mig alltså att Hof-
Rätten kunnat hemta af ofyannämnde författning och
allmänna lagens anda och mening, i stället för att
frikänna Walbeck från allt straff.
Men om ock uppsåtet icke skulle hafva varit ondt
utan tvärt om godt, i thy, att befria mig ifrån ett