eg e 2KAaAL, AdILVCHSUIL UCL Si5Sld, UVÄUREL dUUCICS AIUV er verket, nemligen att Wahlbeck ej i ond afsigt len åtalade åtgärden vidtagit. Att emot natten lossa ett fartyg, som ej ligger en vägen, som ej ligger der man har något att befalla ch är hufvudsakligen fästadt på ett annat ställe, låa det nattetid utan vård bortflyta med ström och ind utåt skärgården, och detta verkställes af en peron, som är skyldig att emottaga, vårda och reparea detta fartyg, framför något annat vid varfvet, enedan detta ensamt hade lidit ett svårt hafveri, ett ådant uppenbart nidingsverk , begånget af lika upoenbar illska deröfver, att jag nödvändigt ville hafva artyget vid varfvet snart omlagadt, emedan jag benöfde detta för att så mycket förr komma: härifrån lermed till Köpenhamn, enligt mitt pass, säger Rikets första Hof-Rätt icke vara begånget i ond afsigt! Hvilket förträffligt prejudikat skulle icke detta blifva för andre, som af ilska eller okynne hädanefter kunde göra sammaledes, om detta beslut skulle vinna laga kraft! Skall då Rikets första Hof-Rätt icke hafva sig bekamt, att 1751 års Kongl. Förordning stadgar stegel och hjul för den, som med uppsåt att skada, antinsen hugger hål på fartyg, så alt det sjunker till rund, eller på ett celler annat sätt sälter på fartyg så att skeppsbrott sker, genom hvilken Förordning agsliftaren visserligen med alfvar sökt skydda den egendom på vattnet, ägaren icke alltid sjelf kan vårla, och om VWVahlbecks afsigt då han lossade fartyset ej var, att det skulle slås sönder och blifya skepPsbrutet, såsom de 4 viltnena: Tullvaktmästarne Åsberg och Svedberg samt Qvartersmannen Hammarren och Byggmästaren Cimmerdahl intygat, så var lock hans afsigt att göra mig skada, dels genom efersökandet och återhämtningen af fartyget, hyar jag kunde få rätt på det, antingen på denna sidan eiler vå andra sidan hafvet, sönderslaget eller ej, plunlradt eller ej, samt den skadan att icke få detta fartyg, i anseende till dess, efter Wahlbecks begrepp, odugliga mekanik, vid varfvet omlagadt, efter dess lidna hafveri, så uppenbar, att man, för att skydda Wahlbeck , antingen skall envist föresätta sig alt icke se detta, eller ock, om man vill se och pröfia, skall man nödvändigt finna, alt när Wohlbeck ej kan förklaras för afvita, bans uppsåt varit att genom sin lossning bereda mig denna skada och denna osäkerhet att någonsin få återse min egendom och alt aldrig få den vid varfvet reparerad. Denna med lossningen åsyftade skada har blifvit för mig mera svår än om han hade sänkt fartyget för mig ,. hvilket efter Förfaltningens bokstaf hade kostat honom lifvet, och om jag sedermera, efter fartygets upptagande, hade fått det repareradt; ty ett obrukbart fartyg, som man emot betalning aldrig får repareradt, är cen egendom af icke mer yärde än om den blifvit i tusende stycken sönderslagen. Men utom det att Wahlbeck i det aldra närmaste, om icke fullkomligt, gjort sig, efter min tanka, brottslig, enligt ofvannämnde författning uch ensamt att lossa ett fartyg, utan att det blir skeppsbrutet, eller flyter långt bort, bör, för den säkerhet författningen så tydligen afser, hafva ett svårt ansvar med sig; så förekommer emot Wahlbeck, dels att han var, enligt Varfs-Interessenternes kontrakt med staden, hyilket akten finnes, pligtig att vårda den egendom han borde reparera och som redan var af hans närmaste man, i hans frånvaro emottagen, och dels att allmänna Lagen på flere ställen stadgar svåra straff för den som på något sätt ökar en förut liden skada vid eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott m. m. och vore det väl besynnerligt om den eller de som stulit ifrån fartyset en del af de saker som derå befunno sig, sedan det undan den första faran för skeppsbrott var af tullbetjenterne bergadt, skulle, om de ertappades, blifva hängde, enligt 42 Cap. 2 8 M. B. men deremot Wahlbeck som till sjelfva faran och till stölden samt det sedermera inträffade skeppsbrottet, efter flere timmars betänketid och således med berådt mod gifvit anledning och varit vållande, skulle undgå allt ansvar. Någon grund för Wahlbecks alfvarsamma bestraffning för sitt nidingsverk synes mig alltså att HofRätten kunnat hemta af ofyannämnde författning och allmänna lagens anda och mening, i stället för att frikänna Walbeck från allt straff. Men om ock uppsåtet icke skulle hafva varit ondt utan tvärt om godt, i thy, att befria mig ifrån ett